Ahnfeldt och åtalskampanjen

Sångarkolportören Oscar Ahnfeldt, sydskåning, deltog sommaren 1850 i några konventiklar hos sin gode vän, rådman Henschen i Uppsala. Olyckligtvis sammanföll dessa i tid med "den just då på frisinnat håll irriterande frågan om statlig sanktion åt en planerad `inre missions´-organisation och föranledde därför ett av råa pöbeluppträden åtföljt ramaskri i den radikala tidningspressen". Man menade att det låg politik bakom Ahnfeldts gitarrspel. "Läsarupploppet" betecknades av stadsfiskalen i Uppsala så allvarligt, att han begärde förhållningsorder från justitiekanslern. Resultatet blev en mildare dom än vad kanslern tänkt sig, då en under konungens bortovaro tillförordnad regering hellre följde domkyrkovicepastorn C H Rundgrens råd, varvid beordrades en bättre tillsyn, så att inte sådana olovliga sammankomster måtte hållas mera i Uppsala. I februari och mars 1851 hade justitiekanslern fått rapporter från Uppsala om upprepade sammankomster hos Henschen, och strax därefter inströmmade rapporter från åtskilliga platser i landet om "lekmannapredikantens (Ahnfeldt) vokala och instrumentala bravader i byar och städer".
Justitiekanslern infordrade en förklaring från Ahnfeldt. Denne förklarade bl a att han tolkat plakatet så, "att endast de sammankomster skulle anses vara förbjudna, som höllos på gudstjänsttid eller ledde till "villfarelsers utspridande och andra oordningar".
Den anklagade drog sig inte ens för ett visst hot, att om man från regeringens sida skulle lägga hinder för "d y l i k a Gudaktighetsöfningar, så torde derigenom många bland landets mest stilla och fredliga inbyggare, som älska att äfven inom sina hus samlas omkring Guds heliga ord (hvilka numera stiga till tusendetals både norrut och söderut inom vårt k. fosterland och bestå af såväl Prester som lekmän, ja, personer af a l l a stånd och bildningsgrader) t v i n g a s att taga sådana steg som numera aldrig skolat komma ifråga. Ja, genom ett dylikt prohibitivsystem på det religiösa området skulle den säkraste Mina anläggas för den Statskyrkliga instutitionen".
29 april 1853, efter två års förhalande, kom Kungl Maj:ts beslut gällande dels norrlandsseparatismen och dels Ahnfeldts verksamhet - ändå bara delar av det digra "läserimålet" som i sin helhet kommit till ett avgörande. Ahnfeldts mål sammankopplades med justitiekanslerns hemställan om åtal mot bonden Anders Andersson i Östervåla, som upplåtit sitt hem för Ahnfeldts möten och även själv hållit konventiklar. Ahnfeldts hela föregående verksamhet fritogs från rättsliga påföljder, vilket ställningstagande från regeringens sida man frapperas över, säger Newman. Men Ahnfeldt hade starka krafter bakom sig och även Reuterdahl verkar ha tvekat att slå till. Det mest vägande skälet till Oscar I:s moderation anser newman ha varit, "att Ahnfeldt icke gjort sig skyldig till någon som helst avvikelse från kyrkans lära och bekännelse och icke heller i övrigt avvikit från de grundsatser för den fria verksamheten, som tillämpats av Rosenius vid de av myndigheterna tolererade konventiklarna i Stockholm". Men i Kungl. Maj:ts ställningstagande till "läseriet" uppträder i andra stycket en hotfull varning, nämligen att en upprepning av förseelserna omedelbart skulle leda till rättslig påföljd. I 1853 års förordning utsträckes lagen till att gälla även de lekmän, som utnyttjar konventikeln "till att göra kyrkans egna läror levande för folket".
Dessa regeringsdirektiv ledde till en häftig åtalskampanj. "I Norrland, Dalarna, Skåne och annorstädes blevo många fiskaler, fogdar och domare under de närmaste åren upplärda till verkliga specialister på religionsmål".
Reuterdahl, främst ansvarig för denna aktivitet, drevs av principen, att lagen måste "ha sin gång" tills den i vederbörlig ordning blivit upphävd.
Med viss rätt menade Reuterdahl, att Ahnfeldts konventiklar bar separatismens frö i sig. Under hänvisning till dennes verksamhet hade Reuterdahl i början av sin 1853 utgivna broschyr talat om möjligheten av en kraftig framstöt från baptistiskt håll.
-----------------------------------
Nästa gång: Riksdagsdebatten 1853/54