Riksdagsdebatten 1853/54

Vid rubricerade riksdag förekom fem motioner om konventikelplakatets upphävande, framlagda av två adelsmän, två borgare och en bonde. Prosten Sandberg hade fått förstärkning.
Friherre C A Raab jämförde de svenska läsarrörelserna med engelska sekter och tyska andliga rörelser, där strider förekommit. I Sverige har det varit uppståndelse kring läsare och Jansenister m fl. Hur man än bedömer dessa rörelser. har de dock fört "till väckandet af den religiösa slummer, som länge herrskat inom kyrkan". Motionen avslutades med ett tillstyrkande av konventikelplakatets upphävande i huvudsak men med tonvikt på att fri religionsövning skulle gälla kyrkans egna bekännare, inte för mormoner, katoliker el liknande.
Motionen remitterades den 22 december till lagutskottet.
31 december 1853 framlade expeditionssekreteraren H A O Carlheim-Gyllenskjöld en motion i samma ämne med konkret förslag till förnyad plakatlydelse, vilken motion han närmare motiverade vid plenum 11 januari 1854. Vad han i sin motion avsåg, var att få en ändring i plakatet, så att inte "underdomare", på grund av egen, oriktig, uppfattning av plakatets innehåll, skulle tillämpa det mot andaktsövningar i enskilt hus, där endast vänner bad och sjöng till uppbyggelse och med godkända andaktsböcker. Här måste plakatet förklaras och förtydligas och föreslår Gyllenskjöld också en, efter plakatets rätta tolkning, utsträckning av den "trånga gränsen för Svenska medborgares frihet att samlas till andaktsöfning i enskilte hus". Remitterades till lagutskottet.
I sitt betänkande av den 30 maj 1854 framhöll lagutskottet att dess bifogade förslag till väsentlig del överensstämde med Carlheim-Gyllenskjölds, den hade rentav varit till ledning.
Från borgarståndets sida inkom den 7 januari 1854 rådman L W Henschen med en motion om plakatets upphävande som inneslöt två alternativ. Antingen borde förbudet mot religiösa sammankomster upphävas, eller också skulle avges en förklaring, att dessa förbud "genom 16 § Regerings-Formen" modifierats därhän, "att endast de sammankomster, som stört samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommit, kunna åtalas". I förra fallet borde de upphävda förbuden ersättas antingen med de av kyrkolagskommittén föreslagna stadgarna, eller också med de av Högsta domstolens majoritet den 16 oktober 1844 tillstyrkta bestämmelserna.
Motionen remitterades till lagutskottet.
Inom borgarståndet väcktes också en motion av C F Spångberg, vilken också gick till lagutskottet. Motionen föreslog, att plakatet skulle upphävas och ersättas av stadgandet, "att den, som, utan att vara prestman eller eljest dertill vunnit behörigt tillstånd, beträdes med predikande, bibelförklaringar, förrättande av dop, utdelande af sacramenter eller andra presterliga göromål, skall första gången inkallas till Consistorium och allvarligen varnas, men, om han förnyar sin förbrytelse, dömas till fängelse med arbete i sex månader, samt, om han än ytterligare fortfar sitt lagstridiga handlingssätt...under sin återstående lifstid insättes på dylikt fängelse".
Från bondeståndet inkom en motion från Gustaf Bjerkander, Skaraborgs län, som krävde att plakatet i sin helhet skulle upphävas.
Av dessa fem motioner var det alltså Gyllenskjöldska, som utgjorde grunden till lagutskottets förslag i sitt betänkande, nr 34. Man föreslog att ingen skulle få anordna eller upplåta plats för religiösa sammankomster utanför den egna församlingen. Tid och plats skulle på förhand anmälas hos pastor och den kommunala ordningsmakten, så att dessa myndigheter kunde komma och kontrollera att inget störande ägde rum. Skulle man finna oordning eller irrlärighet förekomma, kunde pastorn upplösa och tillfälligt förbjuda sådana sammankomster. För brott mot författningen stadgades böter från 10 till 500 riksdaler.
När betänkandet föredrogs i riddarhuset 21 juni 1854, sade sig Gyllenskjöld ha blivit av utskottet missuppfattad och inte alls kände igen sin motion i deras förslag. Han hade ju föreslagit ändring endast av andra momentet, men utskottet föreslog upphävandet av plakatet i dess helhet.
Den mycket långa debatten slutade med votering, utfallande så, att man med 44 ja mot 17 nej antog ett i lagutskottet framställt reservationsförslag av professor Bring med vissa av herr von Hartmansdorff gjorda förändringar. Utskottets förslag förkastades däremot.
Professor E G Bring, Lund, ultrakonservativ, tillhörande prästeståndet, fann lagutskottets förslag alltför givmilt gentemot lekmännen och nära nog diskriminerande för prästerskapet. Skulle utskottets förslag antas, skulle "samhällsupplösande oordningar" legaliseras, prästerskapets ställning förändras och grundvalarna för den kyrkliga ordningen rubbas, sade han bl a. I sitt eget förslag försäkrar han sig om att kyrkans ledning håller sin stränga hand över sammankomsterna och förhindrar oordning och lekmäns alltför fria utnyttjande av sina rättigheter.
Borgmästaren A E von Hartmansdorff tillhörde också reservanterna inom lagutskottet, i samma högkyrkliga anda som professor Bring.
I prästeståndets behandling av lagutskottets betänkande 21 och 22 juni 1854 måste votering företas beträffande Brings förslag, mot vilket beslut reserverade sig bland andra doktor Sandberg, som återigen hänvisade till sitt föregående förslag till ändring i enlighet med 5§ i 2 kap av kyrkoklagskommitténs förslag.
Mot lagutskottets betänkande yttrade sig skarpt och ironiskt domprosten Thomander. Prästen skall skriva till prosten, prosten till domkapitlet och domkapitlet till prosten, och så prosten till prästen, och vem vet, menade Thomander vidare, om icke av förhållanden kan påtalas , att prästen skriver till landshövdingen, landshövdingen till kronofogden, kronofogden till länsmannen, länsmannen till kronofjärdingsmannen, innan verket kommer igång. Ville det sig illa kunde det bli åtta skrivelser för tre konventiklar, där inget ont hade skett. Kontraktsprosten J A Forssell ansåg däremot att man kommit ett gott steg framåt. Det var ju första gången lagutskottet behandlat frågan på fullt allvar. Han kritiserar Thomander för att denne gått för långt i sin kritik av lagutskottets förslag.
L W Henschen yttrade sig i borgarståndet 16 juni 1854 med anledning av ifrågavarande betänkande misslynt över förslaget till omarbetning. Bl a anmärker han på att det skulle vara ett nödvändigt villkor för att hålla sammankomster, att man i förväg måste anmäla hos pastor för kontrolls skull. Pastorn kan vara bortrest - han kan hysa anti- eller sympatier, vilka då får ge utslag.
Det rådde stor oenighet inom ståndet huruvida man skulle återremittera eller helt avslå lagutskottets betänkande. Vid sluten votering blev utslaget 23 mot 22 för återremiss. Man avslog alltså betänkandet med knappast tänkbara marginal, utan risk för att anta det.
Bondeståndet yrkade avslag på betänkandet. Peter Jönsson i Träslanda, som 1841 var på samma linje som Sandberg beträffande konventikelplakatets avskaffande, hade nu ändrat inställning och ansåg det vådligt att avskaffa utan att stadga något i stället. Men han var inte nöjd med betänkandet. Angående professor Brings förslag ville Jönsson ha tillägget att husfader skulle äga rätt att i husandakten tillåta även sina anhöriga och vänner att närvara.
Två stånd här mot två. Prästeståndet och adeln hade röstat för professor Brings förslag, medan borgar- och bondestånden avslagit betänkandet i dess helhet.
Det konkreta författningsförslag, som professor Bring, såsom reservant mot lagutskottets betänkande, utarbetade, var, säger Österlin, alltför rigoröst för att kunna ha någon utsikt att bli antaget av riksdagen.
-------------------------------------------
Nästa gång: Avgörande riksdagen 1856/58. Debatt.

Riksdagsdebatten 1847/48

Kungl. Maj:t hade redan 1844 utarbetat en proposition om konventikelplakatets avskaffande, och det är märkligt, säger Sven Wisborg, att man ej vågat avlämna den. Samma förhållande 1847/48. Själve den liberale, ideellt inriktade Oscar I hade blivit betänksam och "funnit omständigheterna kräva, att de gamla författningarna icke undanröjdes".
En bidragande orsak måste naturligt nog ha varit densamma, som gjorde konventikelfrihetsivrarna så återhållsamma 1844/45, nämligen "erikjansismen". Konventikelförsvararna kände t o m "skräck för allt vad konventikelfrihet hette", samtidigt som de ortodoxa fick starka argument mot konventikelfrihet.
Går man till prästeståndet och den debatt som följde på Sandbergs förnyade motion om konventikelfrihet, spårar man den våldsamma påverkan händelserna i Hälsingland och på andra ställen i landet haft. Under remissdebatterna i januari 1848 kom erikjansismen på grund av innehållet i doktor Sandbergs motion av den 23 december 1847 att nära nog undanskymma det väsentligaste i frågan.
Sandberg ångrade själv att han dragit in dessa läsar-oroligheter i sin motion. Han hade gjort det för att visa hur plakatet i det sammanhanget tillämpats, men insett, att detta förfaringssätt fjärmat diskussionen från motionens ändamål.
I själva sakfrågan innebar Sandbergs motion, att han stod fast i sin gamla övertygelse att konventikelplakatet skulle upphävas och föreslog nu att kyrkolagskommitténs nya stadga skulle antagas. Han sade sig ha hindrats från tidigare motioner genom betänkligheter inför oroligheterna bland läsarna i norra Sverige, men fann sig snarast förmoda, att det var " 1726 års Religions-Placat och dess tillämpning" som delvis orsakade de religiösa rörelserna i Hälsingland. Missgärningsmän landsförvisas icke, sade Sandberg, men de som "hade hållit eller bevistat sammankomster i enskilta hus för gudaktighetsöfningar...straffar Svensk lag med 2:ne års landsflykt".
Sandbergs motionsinlägg är mycket långt, salvelsefullt, men ändå sakligt, rikligt illustrerat med situationsbilder, där de orimliga proportionerna mellan gärning och lagpåföljd utmålas. Han framhöll också att eftersom man inte var så noga med att upprätthålla ordningen angiven i 1687 års förordning angående Sabbatsbrott - det förekom hantverksarbete och företogs resor under söndagsgudstjänsttid - kunde han inte heller anse oroligheterna i läseriet i Hälsingland 1844-45 behöva inge några betänkligheter.

/För att undgå lagens åtgärder utvandrade Erik Janson

med nästan hela sekten, c:a 1500 medlemmar, till

Amerika, där han grundade kolonien Bishop´s Hill i

Illinois. (E Janson var född i Biskopskulla i Uppland,

därav fick kolonien sitt naman) /

Till Sandbergs meningsfränder i prästeståndet hörde i föreliggande fråga komminister Jonas Janzon, Linköpings stift. Den 4 januari 1848 yttrade han bl a: "Vi behöfva icke detta Conventicelplakat. Det står såsom en utvext på Kyrkolagen och en anklagelse mot Presteståndet...".

Begreppsförskjutningen ifråga om husandaktens innebörd kommer till synes i denna debatt. Den ende, som här såg klart och gav uttryck åt skillnaden mellan husandakt och konventiklar, var örebroprosten, blivande strängnäsbiskopen Thure Annerstedt.

"Motionären har icke behörligen skiljt emellan hus-andakt och conventiklar". Annerstedt vände sig också emot Sandbergs tal om förföljelse och mot hans mening att det skulle vara förekomsten av 1726 års Religionsplakat, som föranledde de religiösa rörelserna i Hälsingland.

Det är ingen tvekan om att Annerstedts tolkning av 1726 års konventikelplakat är den historiskt riktiga, nämligen, att om många människor utom familjen samlas till andaktsövning, blir denna offentlig.

Biskop Heurlin , Växjö stift, hade varit kyrkolagskommitténs ordf. och själv deltagit i och gillat dess förslag rörande husandakt, avgivet 1839. Så långt instämde han i Sandbergs motion. Men kommittén hade tänkt sig ett ytterligare stadgande, som man ansåg ligga inom den borgerliga lagstiftningens område. "Criminal-lagen" borde innehålla stadgande om hur Kungl. Maj:t skulle handla. Eftersom denna lag, enligt Heurlin, inte innehöll något därom, skulle, om den antogs, "all påföljd och ansvar så väl för hittills såsom olagliga ansedda Conventiklar, som äfven för uppenbart affall från den rena Evangeliska läran" försvinna. Det skulle betyda oinskränkt religionsfrihet. Biskop Heurlin lämnar åt lagutskottet att avgöra om tiden är inne för en sådan reform och i så fall göra nödigt tillägg till kyrkokommitténs förslag och anvisa "Criminal-lagen" som rätt forum för sådant stadgande.

Majoriteten inom prästeståndet var under remissdebatterna 4 och 12 januari 1848 klart emot doktor Sandbergs motion på avgörande punkter, men var, liksom Sandberg och hans sympatisörer, bland vilka märktes professor Thomander, komminister Janzon, prosten Osteman och prosten Sidner, dock av den uppfattningen att en förändring i sakernas tillstånd måste ske.

Doktor Kristian Stenhammar anmärkte på att i motionen åberopades "Konungens Nådiga Proposition, innehållande samma lagförslag, som Motionären framställt, jemte förslag om det så kallade Conventicel-Placatets upphäfvande, och beledsagad af Justitiae-Canslers Embetets tillstyrkande utlåtande". Stenhammar menade, att vägen lagförslaget tagit till ständerna, via Sandberg, var ovanligt och visade den lösa grund motionären stod på, då någon proposition från Kungl. Maj:t till Rikets Ständer inte ens ännu ingått, vilket varit den officiella vägen.

Det var svårt att få bort erikjanismen ur debatten. Sedan Stenhammar och flera före honom förkastat Sandbergs mening att sätta erikjansismen som en följd av 1726 års plakat, återkommer även dåvarande domprosten i Lund, doktor Henrik Reuterdahl till samma fråga. Han ser "intet eller blott ett mycket ringa sammanhang mellan 1726 års Religions-Placat och tilldragelserna med Erik-Janssonska partiet i Helsingland".

Reuterdahls huvudsakliga anmärkningar på motionen är att den vill upphäva ett kyrkobud, men inget annat sätter istället, och han avstyrker därför motionen. Reuterdahl väntar sig positiva saker av överläggningarna om "ny Criminal- och ny Kyrkolag".

Prosten J E Forssell, Uppsala stift, finner nu mer än förr skäl för bibehållande av 1726 års plakat. Det gällde bara att rätt förstå dess syftning.

Professor J H Thomander var Sandbergs starkaste motionsförsvarare, detta allrahelst, som han själv i kyrkolagskommittén redigerat den paragraf av kyrkolagsförslaget som motionären upptagit.

Thomander uppträdde djärvt. Han erbjöd tillämpning av 1726 års plakat genom att tillstå att han varit med vid flera sådana konventiklar. ":jag lovar till och med att i afton bevista en sådan, jag anhåller att detta må tagas till det Högv. Ståndets Protokoll. Man försöke göra tillämpning af en så beklagansvärd lag,".

Vidare sade Thomander "att Conventikel-formen är den äldsta formen för Christlig Gudstjenst". Han är både frimodig och skarp när han påpekar att en ofullkomlighet i motionärens förslag ju lätt kan avhjälpas av ett förträffligt lagutskott och fyra fullkomliga ständer. Slutligen ": må man då icke längre förtrycka samveten med en lag, till hvars bibehållande man icke har rättighet. Må man göra rätt framför allt!"

Biskop Heurlin påpekade att om Sandberg i sin motion inte blandat in ämnen som inte hörde dit, utan "hade inskränkt sig att föreslå upphäfvandet af 1726 års Religions-Placat och antagandet af hvad Kyrkolagskommittén i dess ställe föreslagit, så hade de uppkomna stridigheterna icke uppstått".

Även om Sandbergs motion kom i förgrunden, förekom ännu en motion i samma ärende inom prästeståndet. Det var prosten A P Traneus motion av den 23 december 1847, där han föreslår omarbetning av 1726 års Plakat enligt sex punkter. Han motion finns iu sin helhet refererad i lagutskottets betänkande 21 september 1848 och gick i stort ut på att en viss prästerligt kontrollerad konventikelfrihet skulle medgivas.

Såväl Sandbergs som Traneus´motioner blev av lagutskottet lämnade utan avseende, även denna gång under hänvisning till kyrkolagskommitténs vilande förslag.

Doktor J A Säve, Härnösand, som var medlem av lagutskottet, hade under remissdebatten i prästeståndet gått på prosten Traneus´revisionslinje, liksom även doktor Stenhammar.

30 september 1848 föredrogs lagutskottets betänkande i prästeståndet, varvid prosten Anders Melander och doktor Sandberg gjorde de längsta uttalandena. Melander påpekade det meningslösa i att nu behålla plakatet. Det tillämpas ändå sällan och sammankomster av det slag plakatet vänder sig emot förekommer i allt större utsträckning. Olyckligt nog "k a n" dock författningen tillämpas.

Talmannen, ärkebiskop C F af Wingård, upplyste om, att en anhållan om konventikelplakatets upphävande vid en tidigare riksdag ingått till Kungl. Maj:t och där behandlats, "men lärer blifvit tills vidare uppskjuten vid inträffande af de Erik-Janssonska uppträdena i Helsingland, hvilka liksom erinrade om behofvet af ett lagstadgande, uti nu ifrågavarande hänseende".

Efter den långa diskussionen biföll prästeståndet lagutskottets betänkande. Reservanter: doktor Sandberg och prosten melander.

Adeln biföll betänkandet 30 september 1848 utan kommentarer. Samma dag

biföll även borgarståndet betänkandet.

Inom bondeståndet förelåg inte samma enighet. Där ansåg bl a Nils Strindlund att man borde avslå betänkandet. Flera talare var av den meningen att plakatet var "opassande för vår upplysta och toleranta tid" och det var med ogillande ståndet lät det bero vid utskottets betänkande.

--------------------------------------------

Nästa gång: Reformivern dämpas