tisdag 5 februari 2008

Väckelser

Som uppföljning på min uppsats om Konventikelplakatets avveckling och debatten i och utanför riksdagen, vill jag ge så mycket info, faktabyggda, som möjligt om väckelser ö h t och i Sverige (Norden) i synnerhet.

För att ge en översyn och en dagsaktuell skrivning i särskilt frikyrkorörelsernas väckelserörelser och arbete, inleder jag med en direkt kopiering av vad som står i Wikipedia angående just Väckelser.



"Väckelse är en benämning på en period när de kristna församlingarna växer till. I Sverige är begreppet framför allt förknippat med folkväckelsen under 1800-talet, då fristående församlingar tillsammans med nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen banade väg för det demokratiska genombrottet.
En väckelses främsta kännetecken är att många människor upplever sig ha blivit "frälsta” (omvända) och helbrägda som resultat av den kristna förkunnelsen
och att väckelsen därigenom indirekt påverkar samhället.
Med väckelse avses vanligtvis en specifik expansiv period, ibland lokalt avgränsad, men ofta omfattande hela länder och till och med världsdelar. Väckelse bygger på en rörelse hos allmänheten, till skillnad från införande av kristen tro genom påbud från regenter.
Även under 1900-talet inföll flera perioder som betecknats som väckelseperioder. Pingströrelsens framväxt på 1910- och 1920-talen kan till exempel nämnas. Kristendomens tillväxt på många ställen i Asien, såsom i Sydkorea, där numera bland annat världens största församling återfinns[källa behövs] , är ett annat exempel.
Inom svensk kristenhet har begreppet väckelse använts främst inom frikyrkorna, men det finns också exempel på väckelser inom Svenska kyrkan, såsom den konservativa pietismen, schartauanismen, laestadianismen och Svenljunga-väckelsen. Många väckelser kan kopplas samman med enskilda predikanter, såsom Frank Mangs och väckelsen i Oslo på 1920-talet, Bertil Paulsson och väckelsen i Nässjö. Ett annat fenomen intimt sammankopplat med väckelsen var läseriet, och det var inte ovanligt att väckelsearbetet bars upp av enskilda ”meniga” kristna."



Här är många trådar och ändar som kan sammanbindas, ty så småningom har mycket skett i frikyrkorna, som bär antingen åt utbrytarhållet och isolerar vissa församlingar eller grupper, samt ekumeniska sammanslagningar som i positiv mening förenat och enat ett missionerande och evangeliskt arbete som är för Gud och inte om Gud och bredvid Gud. Detta är vad jag själv säger och är inte citerat. Jag är för ekumenik i allmänhet och samgående i väckelsearbete i synnerhet.



Wikipedia:

Teologiska aspekter

"Väckelsekristendom kan också ses som en inriktning på bibelläsning och fromhet. Den kännetecknas av en betoning på den enskildes omvändelse och vikten för den enskilde att leva ett hängivet kristet liv. Frälsningen ses inte som möjlig utan en personlig och offentligt bekänd tro. Väckelsekristendom är oftast välvilligt inställd till karismatiska fenomen, grundade i en personlig relation med Jesus.



Traditioner
Konventikeln, husförsamlingen, bönegruppen, alpha.
Väckelsemötet
Eftermöte
Botbänk
Syndares bön
Livfulla sånger
Syskonkärlek

Här kan du alltså slå på alla understrukna blåord/rödord och få kunskap om väckelsen begreppsmässigt, historiskt, socialt och till viss del andligt.

---------------------

Nya avsnitt kommer

Kristen Topplista från  Jesussajten.se

torsdag 24 januari 2008

Käll- och litteraturförteckning, ang uppsatsen "Konventikelplakatets avveckling..."

Käll- och litteraturförteckning

Tryckta källor:
Högloflige Riddarskapet och Adelns riksdagsprotokoll 1840/41, 23, 1847/48, 9, 1850/51, 9, 1653, 1,2, 1854, 8, 1857, 6, 9, 1858, 11.

Högvördiga Preste-Ståndets riksdagsprotokoll 1840, 1, 1840/41, 14:2, 1847, 1, 1848, 2, 10, 1850/51, 2, 11, 1854, 5, 1856, 1, 1857, 4, 1856/58. 7, 9.

Välloflige Borgare-Ståndets riksdagsprotokoll 1841, 7, 1847/48, 4, 1850/51, 4, 1854, 1, 1853/54, 4, 1857, 3, 5, 1856/58, 7.

Bilagor till Välloflige Borgare-Ståndets protokoll...1850/51, nr 89, 1853/54, s 442 f., s 369 f., 1856, nr 37.

Hederwärda Bonde-Ståndets riksdagsprotokoll, 1840/41, 11, 1847/48, 6, 1850/51, 6, 1853, 1, 1853/54, 5, 1857, 6, 7 1858, 9.

Bihang till samtliga riks-ståndens protokoll, 1840/41, 7:2, nr 52, 1848, 7:1, nr 81, 1850/51, 7:1, nr 59, 1853/54, 7:1, nr 34, 1856/58, 7:1, nr 46, nr 61, 10:1(Rd:s beslut) 1858 §55.

Tidningar och tidskrifter

Norrköpings Kyrko-Tidning 1:a årg. 1859, nr 1. Utgiv. C. H. Rundgren
Pietisten 17 årg. 1858, nr 2 och nr 10. Utgiv. C. O. Rosenius
Stockholm 1873.
Memoarer:
Ärkebiskop Henrik reuterdahls Memoarer Lund, 1920

Bearbetningar:

Brilioth, Y. Svensk kyrkokunskap, andra reviderade uppl. Sthlm 1946

Edén, N. Den Svenska Riksdagen Under Femhundra År
/Frihetstidens maktägande ständer/ Sthlm 1935

Gustafsson, B. Svensk kyrkohistoria Sthlm 1957

Henrikson, A. Svensk Historia II Sthlm 1963

Homquist, Hj. Handbok i svensk kyrkohistoria III Sthlm 1952

Holmquist, Hj. Tvång, Tolerans, Samverkan Lund 1929

Lodin, S. C. O. Rosenius, hans liv och gärning Sthlm 1956

Newman, E. Gemenskaps- och frihetssträvanden i svenskt
fromhetsliv 1809 - 1855. Lund 1939

Pleijel, H. Husandakten i svenskt kyrkoliv. Artikel i
Svensk Teologisk Kvartalskrift 1958 Lund 1958

Pleijel, H. Konventikelplakatets tillkomst och historiska
innebörd. /Pleijel m fl. På stugmötenas tid, -
till 100-årsminnet av konventikelplakatets
upphävande 1858/
Utgiv. A Hofgren Klippan 1958

Pleijel m fl Konventikelplakatet. /På stugmötenas tid.../
A Hofgren Klippan 1958

Rydenfeldt, S. Kristendomen i rövarhänder. Artikel i Samtid
och Framtid nr 1, 1958

Sundstedt, A. Striden om konventikelplakatet. Sthlm 1958

Westin, G. Den kristna friförsamlingen i Norden Sthlm 1956

Wisborg, S. Konventikelplakatet. /En historisk orientering
inför 100-årsminnet av dess upphävande/
Göteborg 1958

Österlin, L. Debatten om konventikelplakatets upphävande.
/Ur Pleijel m fl. På stugmötenas tid/ Klippan 1958



Kristen Topplista från  Jesussajten.se

onsdag 23 januari 2008

Bilaga: Konventikelplakatets lydelse 1726

Kungl. Maj:ts förnyade plakat och förbud angående de olovlige sammankomster, vilka uti enskilte hus till en särskild och enkannerlig Gudstjänsts förrättande anställas; samt deras straff, som där med beträdes.

Stockholm i Råd-Kammaren den 12 januari 1726.
"Vi Fredrik med Guds Nåde, Sveriges, Götes och Vendes Konung etc. Göre veterligt: Att ehuruväl igenom många hälsosamma Plakater, Stadgar och Förordningar så ock Vår egen dyra Försäkran samt Regeringsformen eftertryckligen är fastställt, att den rätta Religionen och Gudstjänsten, som är grundvalen till ett samdräktigt och varaktigt Regemente, uti oföränderlig renhet emot allt kätteri och Svärmeri bör bibehållas och försvaras, varutom genom Kungl. Påbud och Befallningar, i synnerhet av den 1 December 1713 och 8 December 1721 tydligen är förklarat, huruvida några Sammankomster till en särskild Gudstjänsts övning må vara tillåtelige;

Dock likväl måste Vi den ena tiden efter den andra med Missnöje förnimma, att sådana hälsosamma Förordningar ej skola finnas nog kraftige till att återhålla dem, som låta sig lusta att bryta och överända kasta det nyttiga ändamålet, som endast påsyftar en Ordning i Församlingen och Kristelig enhet i Läran. Vi erkänna det för en stor Guds Nåd, att vårt Konungarike för kätterske villfarande Meningar och lärosaker mot den rena Evangeliske läran allt till denna dagen varit oanfäktad och därifrån önskeligen och väl befredad, i vilket avseende det så mycket angelägnare är att i tid med allt allvar dämpa de oordningar och nyheter, som i längden alltmer sig kunde utbreda och skadelige påföljder förorsaka, och således förekomma allt det, som hela rikets och alla dess inbyggares lycka och vältrevnad i Andelig måtte skulle kunna oroa. Vi hava fördenskull av en nådelig och kristelig omsorg för en ren och oförfalskad gudstjänst och till att därvid en god ordning handhava och bibehålla med vårt Riks-Råds nåde funnit högstnödigt och nyttigt, varigenom de för detta utgångne Kungl. Förordningar om Olovliga Sammankomster således förnya och vidare förklara, som följer:

De förra Kungl. Påbuden och Förordningarne äro av det klara och tydelige innehåll, att de ingen Gudaktighets övning förbjude, som ej heller Vår Nådige tanke och Uppsåt är den att hindra, utan vilja fastmera alla våre trogne undersåtar i gemen och var och en i synnerhet där till i Nåder förmana, så att de för all ting vinnlägga sig därom, huru de måga tilltaga i Guds Nåd och Vår Herres Jesu Kristi kunskap samt att visa underdånig lydnad emot Våra hälsosamma Förordningar; till den ändan Föräldrar och husfäder måge och böra efter den Kristeliga plikten deras barn, anhöriga och tjänstefolk uti sine hus lära och undervisa samt lära och undervisa låta uti Katekesen och deras Kristendom efterfråga och förhöra, vad de kunna om Helgedagarna lärt av Predikan, dagligen med dem hålla bön, läsa uturBibelen eller några andra Gudelige och här i Vårt rike vedertagne böcker så ock ett troget inseende hava på deras leverne och dem med eget exempel till Gudaktighet föregå. Dock att de sig avhålla ifrån djupsinniga frågor och Läro-stridigheter, som för den enfaldigdom äro för höga och kunna giva anledning till någon villfarelse.
Men att uti Private och enskilte hus, Man- och Kvinnkön, gamla och unga, kända och okända, få eller flera, skola hava frihet sig att samla och tillhopa komma, allt under förevändning att bruka sin Andakt och enkannerliga Gudstjänst, den där med de vanlige Sön- och Helge-dagars Texters predikan och utläggande, böners och nya bönesätts förklarande, finns på åtskilliga ställen vara förrättad; det anse Vi varken för nyttigt eller oundgängligt utan mera såsom en skadelig nyhet, som en god Ordning i Våre Kristelige Församlingar förstörer, vilket i längden till Självsvåld, Missbruk och många farliga oredor skulle tillfälle och anledning giva, utom det till befruktande är, att mången av oförstånd och okunnighet i sin kristendom lätteligen kunde bliva till sådana irrig Meningar och Lärosatser anförd, som med den rena Evangeliska Läran ej vore överenskommande. Alltdärföre, emedan sådana Sammankomster desto mindre kunna prövas till den sanna Kristendomens utövning nödige, som Vårt Rike, Gudi lov! de stora fördelar äger, att Guds Ord hos oss rikeligen varder läst och predikat, och var och en dessutom är frihet lämnad i sine hus att bruka sin andakt; Ty finna Vi rådsamt att avskaffa och alldeles förbjuda slike Olovlige Sammankomster, så att den, som sig understår dem att hålla och tillåta, skall första gången bötaTtvåhundrade daler Silv:mt, andra Fyrahundrade daler Silv:mt eller, i mangel av böter, plikta första gången med Fjorton dagars fängelse på vatten och bröd, och andra gången med Tre veckors fängelse på vatten och bröd: Men kommer han Tredje gången igen, skall han på Tvenne år ur Riket förvisas. I lika måtto skola de, som sig till sådana Sammankomster inställa, var för sig första gången böta Fyrtio mark Silv:mt, andra gången dubbelt och tredje gången Fyradubbelt.
I det övriga, som en ganska stor fåkunnighet uti Kristendomskunskapen hos allt för många, särdeles af gemene man, förspörjes; Ty skola Prästerna efter deras Ed och Ämbetes skyldighet vara förbundne troligen sin anförtrodde Hjord att vårda och utom de vanliga katekismi förhör i kyrkan esomoftast besöka sina åhörare i deras hus eller, där sådant bekvämligen ej låter sig göra, då några hus i staden och byar på landet i sänder sammankalla, på det de med all säkerhet måge fönimma deras framsteg i Kristendomen och dem till den rätta Salighetens grund och kunskap föra. Dock må Prästerna icke utgiva några skrifteligen av dem uppsatte Kristendoms Spörsmål och svar, förr än de vederbörligen äro översedde och auktoriserade.
Och alldenstund Sön- och Helgedagar, vilka till Guds äro och Pris böra användas, och många obetänkta härtills med allehanda syndighet och ogudaktigt leverne, såsom spel och dryckenskap samt annat förargeligt väsende, i synnerhet på krogar och källare, bliva missbrukade, vilket genom de för detta utgångne Stadgar och Förordningar strängeligen är förbudit; alltså pröva Vi jämväl det vara högst nödvändigt, att en vaksam och allvarsam uppsikt däröver hålles, huru de överträdelser, som emot Kungl. Stadgan om Eder och Sabbatsbrott den 17 oktober 1687, både i Städerne och på landet förövas, hädanefter av Vederbörande Fiskaler, Uppsyningsmän och betjänte må angivas och till lagligt avdömande fortskyndas.
Och på det de till större flit att uppspana dylika förbrytelser och därvid sina ämbeten behörigen förrätta, må uppmuntras; vilja Vi dem icke allenast halvparten af dessa ovannämda utan ock av alla de övriga böter, som i Stadgan om Eder och Sabbats-brott äro utsatta, tillägga. Vi bjude och befalle fördenskull alla dem, som vederbör, i synnerhet Vår Överståthållare i Stockholm, Våra Gouverneurer och Landshövdingar, så ock Magistraten i Städerna, Befallnings-, Läns- och Fjärdingsmän på landet, att de hörsamlingen rätta sig härefter, och över denna Vår Förordning hålla en sträng hand, så att allt vad däremot sker, må oförsummeligen bliva angivet och lagligen avstraffat."
Till yttermera visso hava Vi detta med egen hand underskrivit och med Vårt Kungl. Sigill bekräfta låtit. Givit Stockholm i Råd-Kammaren den 12 januari År 1726.

F R E D R I K.

Kristen Topplista från  Jesussajten.se

Kommentarer till den nya konventikelförordningen av år 1858

Den nya konventikellagen gav präster och kyrkoråd rätt att förbjuda bönemöten, när de ansåg att de ledde till kyrklig söndring. Baptisterna anlitade då en advokat, rådman L W Henschen i Uppsala, som rådde dem att uppge att de "avfallit från den rena läran" och därför ej stod under konventikellagen utan skulle landsförvisas enligt strafflagen. Men landsförvisning gick inte längre för sig. Allt detta ledde så småningom fram till en ny religionslagstiftning och 1860 bröt den religiösa toleransen igenom i Sverige.
Ur Norrköpins Kyrko-Tidning, 1:a årgången, n:o 1, maj 1959, gör utgivaren, C H Rundgren, jämförelser med det gamla plakatet. Det nya har en bestämd fördel däri, att lagens tillämpare fått bestämda gränser för sin verksamhet. Däremot står den den förra efter vad det gäller den religiösa andan. Rundgren beklagar djupt att man i den nya lagen tagit bort förmaningen till husandakt. Om prästen skall uppmuntra eller förkasta en sammankomst blir helt beroende på prästens subjektiva uppfattning. Slutsatsen blir att många betänkligheter kan ifrågakomma, innan en präst befordrar särskilda sammankomster för andaktsövningar. Prästens ansvar, att avgöra om en predikan "anses leda till söndring i kyrkligt hänseende eller förakt för den allmänna Gudstjensten, eller eljest till undergräfwande af religionens helgd", kan bli omöjligt att bära.
Rosenius uttalar sig i Pietisten, först i nr 2 1858, med anledning av att den nya lagen aviserats, senare i nr 10 samma år, då lagen sanktionerats av konungen. Vid första tillfället påpekar Rosenius att man bör se i den nya lagen, med vilken lätthet den kan användas till förföljelse av de kristna. Lagen ger inte tillfälle till bevis, ty den säger inte, att man skall böta för sättet på vilket man talar, utan för att man "underlåter att ställa sig till efterrättelse kyrkorådets förbud" etc. Kyrkorådet behöver bara "anse", att ett tal har sådana menliga följder.
I nr 10 fäster Rosenius rubriken "Det är nu lofligt att församlas i Jesu namn!" Inför Gud, säger han, och sant upplysta samveten, har det alltid varit lovligt att göra vad kärlekslagen kräver; men nu är det också lovligt inför den borgerliga lagen och för deras samveten, som bero av den lagen.
I sin skrift `Konventikelplakatet´säger Sven Wisborg: Kanske karaktäriserade Sandberg situationen rätt vid 1856/58 års riksdag, då han förklarade: "Huru har nu den religiösa och kyrkliga ställningen inom riket gestaltat sig under de senast förflutna sex à sju åren? En olycksdigrare tid har väl svenska kyrkan icke genomgått på 2½ århundrade sedan den gamla liturgiska striden om Röda boken under Johan II:s och Katarina Jagellonias dagar".
I den nya konventikelförordningen av 1858 lägger man märke till tre ting: 1) frihet till konventiklar 2) en vidsträckt uppsiktsmyndighet för andliga och världsliga lokala myndigheter 3) förvandling av fängelse på vatten och bröd till vanligt fängelse, samt borttagande av straff för deltagande i konventikel.
Westin konstaterar, att vid riksdagen 1856/58 bröts de högkyrkligas motstånd, men inte utan kompensation, eftersom man genomdrev den nya konventikelförordningen. Förordningen blev i stort sett gällande fram till våra dagar. I den fanns ingenting som hindrade omedelbara åtal.
Baptister, metodister, frälsningsarméofficerare m fl åtalades enligt denna lag, som ändrades något 1868. En som råkade särskilt illa ut var den bekante evangelisten Fredrik Fransson, under 1880-talet.
Westin gör en kort jämförelse mellan Sverige och de tre övriga nordiska länderna och konstaterar att "historien har visat, att en anspänd och kämpande nationalism har en direkt konserverande verkan i kyrkligt avseende". Uppslutningen kring statskyrkan har varit fastare i Danmark, Norge och Finland under de sista hundra åren, än i Sverige. Orsaken skulle vara starkare stimulerad och engagerad nationalism.

Sammanfattning

Den långa och segslitna kampen om konventikelplakatets upphävande blev för konventikelfrihetsivrarna endast en halv seger, när man i en något uppgiven stämning "gick över mållinjen" 1858. Men många av dem, Sandberg inräknad, hade under de sista åren slagit av på takten i sin motionsiver, brända av de nyevangeliska ytterligheterna och dess följder, erikjanismens vådor, läsarupplopp, hetsiga angrepp i pressen på kyrkan och staten, missbrukade konventikelrättigheter osv.
Ändå vilar något av en "doktor Sandbergs ande" över hela denna frågas förlopp. I många och långa uttalanden kämpade han tappert för "den goda saken", ofta hånad och med ironi och irritation betraktad av andra inom det egna ståndet.
Det är anmärkningsvärt att prästeståndet serverade de flesta motionerna för det gamla plakatets uppfävande, trots att det var just i detta stånd man höll sig hårdast fast vid det gamla. Men ser man närmare på dessa motioner finner man att det saknas en enig linje dem emellan - att splittringen finns redan där, och kan misstänkas vara avsiktlig. Sundstedt m fl författare har just påpekat prästeståndets "förhalningstaktik". Om den var medveten måste den ha gått ut på att inte släppa det gamla förrän ett nytt "vapen" att kontrollera lekmannaverksamheten, kolportörerna och dissenters av olika slag förefanns. Föreliggande framställning bekräftar snarare att så var fallet.
Det dröjde inte heller länge, förrän den nya konventikellagen kom att tillämpas, till och med i mycket större utsträckning än det gamla plakatet, säger Sundstedt, särskilt i övre Norrland. Och Sundstedt refererar docent Allan Sandevalls avhandling om Separatismen i övre Norrland efter 1855, och citerar: "Aldrig tidigare i norrlandsläseriets historia hade ingripandena mot läsarnas sammankomster haft tillnärmelsevis samma omfattning som under åren närmast efter upphävandet av 1726 års konventikelplakat".
------------------------------
Här är min uppsats slut, men åtföljes av bilagor, dels texten i 1726 års konventikelplakat, dels Käll- och litteraturförteckning - vilket allt kommer i nästa och sista avsnittet

Lennart Pernestrand

Kristen Topplista från  Jesussajten.se

tisdag 22 januari 2008

Debatt och beslut

Prästeståndet diskuterade den 3 februari 1858 lagutskottets nya betänkande, nr 61. Prosten Melander, som tidigare yrkat på upphävande av plakat utan egentlig myndighetskontroll, hade nu ändrat mening. Men han ville ha en ändring i utskottsförslagets text - "...ankomme på Kyrko-rådet" till "tillkomme det Kyrko-rådet", eftersom kyrkorådet skulle vara inte bara berättigat utan förpliktigat att ingripa.
Prosten Sandberg påpekar hur han som ett av målen under sin riksdagsmannaverksamhet strävat efter att få 1726 års plakat upphävt. Men han hade, liksom Melander, från att tidigare ha talat för ett absolut avskaffande, något ändrat inställning. Konventiklarna var inte numera, vad de var förr. Nu uppträdde fördärvliga element.
Prästeståndet godkände lagutskottets förslag till ny konventikellag.
Man var inom prästeståndet i allmänhet och i huvudsak nöjd med den nya konventikellagen. "De ortodoxa hade nått sitt mål: ett modernare och effektivare maktmedel i kampen mot de andliga rörelser, som splittrade kyrkans enhet", säger Sundstedt.
Bondeståndet behandlade ärendet samma dag. Det rådde delade meningar om kyrkorådets inblandning i konventikelverksamheten. En av opponenterna var herr Ödman, Uppsala län. Han ansåg förslaget "långt ifrån tillfredsställande" och menade att utskottet frångått sina förr uttalade liberala åsikter. Ödman föreslog istället att ståndet skulle antaga, det som stadgats i den kungl. propositionen § 6. Till detta anslöt sig flera talare, men utskottets betänkande blev efter votering bifallet med 34 röster mot 30. Majoriteten var knappare här än i de andra stånden.
4 februari behandlade man på riddarhuset författningsförslaget om frihet för svenska kyrkans medlemmar att komma samman till gemensamma andaktsövningar. Herr P R Tersmeden höll fast vid Kungl. Maj:ts förslag § 6 och föreslog avslag. Hans invändningar gällde kyrkorådets maktroll.
Greve E Sparre trodde att förslaget motsvarade vad man önskade såväl inom som utom ständerna, och biföll det. Friherre J A Posse reagerade i bötesfrågan. Böterna borde enligt hans mening gå till församlingens fattiga och inte till åklagare dessutom, då en sådan "vinningslystnad" kunde bidra till att man alltför gärna och ofta ingrep. I övrigt yrkade han bifall.
Förre redaktören av Aftonbladet, Lars Johan Hierta, instämde i princip med Tersmeden vad det gällde kyrkorådets myndighetsroll. Han föreslår borttagandet av ordet "enskild" i meningen som börjar med "Ej eller må vid religions-öfning" etc. Han anser ordet "husandakt" vara nog - det kan annars uppstå tvetydighet.
Mot Hierta och för kyrkorådets föreslagna ställning talade herr Carl Printzensköld, som menade, att i kyrkorådet sitter kunniga och rättänkande människor, som ej exempelvis låter sig förledas av Aftonbladets eller andras läror. De handlar på egen övertygelse.
Herr C Ch Estenberg kritiserar författningsförslaget hårt och kräver full lekmannafrihet.
Lagutskottets förslag antogs på riddarhuset angående konventikellagen, utan att något ändrades. Bifallet var övervägande och de av vissa ledamöter föreslagna ändringarna i texten lämnades utan avseende.
Estenberg var, säger Sundstedt, klarsynt nog att inse att det av det nya förslaget skulle bli ett för de andliga rörelserna förkvävande konventikelplakat.
Borgarståndet, slutligen, hade sin debatt den 6 februari. L W Henschen ansåg förslaget i konventikelavsnittet "helt och hållet misslyckadt och ökar svårligen presterskapets makt, hvilken istället borde förminskas". Herr Bodell godkänner inte lagutskottets förslag utan yrkar avslag. Herr Hasselrot, som deltagit i utskottsarbetet, godkände däremot förslaget. Han hade helst sett att den kungl. prop. gått igenom, men när den föll, valde man detta förslag, "emedan i annat fall den personliga säkerheten skulle blifva bortkastad".
Liksom de tre föregående stånden godkände även borgarståndet lagutskottets förslag. Voteringen gav 24 röster mot 10 till resultat.

Riksdagsbeslutet
Med exakt samma lydelse som lagutskottets i betänkande nr 61 beträffande ny konventikellag beslutade riksdagen. Utgick som lag 26 oktober 1858.
------------------------
Nästa gång: Kommentarer till den nya konventikelförordningen av år 1858

Kristen Topplista från  Jesussajten.se

Lagutskottets nya utlåtande

Lagutskottet kom så, med anledning av ståndens anmärkningar, med ett nytt utlåtande av den 20 januari 1858. Beträffande konventiklar blev förslaget nu följande:

"Med upphäfvande af Kongl. Plakatet emot särskilda religionssammankomster den 12 januari 1726 samt hvad för öfrigt i detta ämne finnes stadgadt, förordnas som följer:

Medlemmar af den Evangeliskt-Lutherska kyrkan vare ej förment att sammankomma till gemensamma andaktsöfningar, utan vederbörande Presterskaps omedelbara ledning; dock må sådan sammankomst ej, utan särskildt tillstånd, ega rum å tid, då allmän gudstjenst i församlingen förrättas Ej eller må vid religioonsöfning, som ej är att hänföra till enskild husandakt, tillträde vägras Presterskap, medlem af dess kyrkoråd, eller den offentliga myndigheten i orten, hvilken sistnämnde myndighet, i händelse af inträffad olaglighet eller oordning, eger att, der så nödigt anses, sammankomsten upplösa. Uppträder någon, som ej är prest eller enligt Kyrkolagen berättigad att offentligen predika vid dylik sammankomst såsom lärare med andliga föredrag, som anses leda till söndring i kyrkligt hänseende eller förakt för den allmänna gudstjensten eller eljest till undergräfvande af religionens helgd, ankomme på Kyrko-rådet att honom förbjuda att i berörde egenskap inom församlingen vidare uppträda.

Hvar som föranstaltar så beskaffad sammankomst, hvarom nu sagdt är, å tid, då den ej hållas må, eller å sådan tid dertill upplåter hus eller underlåter att ställa sig till efterrättelse Kyrko-råds förbud mot utöfvande av lärare-verksamhet, böte från och med femtio till och med tre hundra Riksdaler Riksmynt, till tväskiftes emellan åklagaren och församlingens fattige. Saknar den bötfällde tillgång till böterna, skola de förvandlas till fängelse efter samma grunder, som gällde för förvandling af böter enligt Utsöknings-Balken".

Av utskottets uttalande som föregår ovanstående förslag framgår det tydligt, att förslaget kommit från bondeståndet. Man säger, att man ej kunnat undgå att fästa uppmärksamhet vid det inom bondeståndet framställda och där allmänt godkända förslaget. Med anledning härav hade lagutskottets "förut yttrade åsikt i förevarande fråga måst vika för den inom representationen öfvervägande meningen".

Reservanter inom utskottet var bl a domprost Björling, prosten Ljungdahl och prosten Millén, vilka ansåg att denna nya lag skulle medföra samma olägenheter som 1726 års, särskilt beträffande straffbestämmelserna, där Björling och hans medreservanter istället föreslår sockenförvisning. Detta förslag hade egentligen diskuterats under 18 riksdagar i 34 års tid, och förhalats alltsedan kyrkolagskommittén började sitt arbete 1824.

--------------------------

Nästa gång: Debatt och beslut.


Kristen Topplista från  Jesussajten.se

söndag 20 januari 2008

Avgörande riksdagen 1856/58. Debatt.

Den stadga, som 1858 slutligen ersatte konventikelplakatet, blev i hög grad präglad av kyrkans intresse att hålla lekmannaförkunnelsen under kontroll. Det var den omfattande, organiserade kolportörsverksamheten man tänkte på. Evangeliska Fosterlandsstiftelsen hade under sitt första år, 1856/57 fyrtiotvå anställda kolportörer.

Oscar I tog själv upp konventikelfrågan i sitt trontal 23 oktober 1856, hans sista riksdag. I talet utlovades bestämt en proposition om konventikel- och religionsfrihet. Där sades bl a att de lagbud, som hindrade religionsfrihet och fri andaktsövning, borde försvinna. Allmänna lagen skulle stå i närmare överensstämmelse med syftningen i grundlagens § 16.

Ärkebiskopen Reuterdahl, liksom dåvarande ecklesiastikministern L A Anjou, reagerade häftigt mot kungens i trontalet framförda egna övertygelse och förslag. Reuterdahl säger i "Svensk Kyrkotidning" bl a "att ett sådant förslag f r å n d e t h å l l e t aldrig mer må återkomma". Han säger vidare, att söndring och förstörelse kommer av sig själv, utan att de behöver utgå från den, som skall sammanhålla och bevara.

Nyutnämnde justitiestatsministern C A Günther däremot tillhörde det liberala partiet och delade kungens uppfattning.

Motionerna gällande konventikelplakatets avskaffande, vilka remitterades till lagutskottet, var friherre B A Leijonhufvuds, adeln, biskop J H Thomanders och prosten A Sandbergs, prästeståndet, samt herr J A Bodells, borgarståndet. I lagutskottets betänkande av den 2 oktober 1857 är samtliga dessa behandlade under rubriken "Om friheten inom den svenska kyrkan". Föreslår så lagutskottet i sitt betänkande att Rikets ständer måtte besluta "B) En författning hvarigenom Kongl. Plakatet den 12 januari 1726 emot särskilda religionssammankomster, jemte öfriga i samma ämne meddelade föreskrifter, varda till all kraft och verkan upphäfna".

Den länge och med spänning väntade kungl. propositionen om utvidgad religionsfrihet lades fram för ständerna under riksdagen 1856/58, vilket gör riksdagen kyrkopolitiskt särskilt betydelsefull. Fejden om konventikelplakatet kom att sluta med att de ortodoxa fick ett nytt maktmedel i striden mot de andliga rörelserna. Propositionen avsåg utvidgad religionsfrihet: landsförvisningsstraffet, lagen om förlust av arvsrätt för den som avfaller till annan religion, samt konventikelplakatet skulle upphävas. Plakatets avskaffande hade alltså sammankopplats med fråga om utvidgad religionsfrihet. Propositionen avsåg ej ett villkorslöst upphävande av konventikelplakatet. Det var de båda bestämmelser som avsåg prästers och myndighets rätt att närvara vid och rätt att upplösa konventikel, samt den med böter belagda handlingen att hålla sammankomst under gudstjänsttid utan särskilt tillstånd, som inskränkte friheten.

I riddarhuset behandlades den kungl. propositionen 18 juni 1857 och det slutade med att man remitterade den och yttrandena med anledning av den till lagutskottet. I den långa debatten uppehöll man sig mest vid religionsfrihetsfrågor i vidaste bemärkelse och undvek tämligen sorgfälligt propositionens § 6, konventikelparagrafen. Ser man till ståndets kritik av propositionen i dess helhet, i vilket ju konventikelparagrafen var en integrerad del, visade man sig till stor del vara negativt inställd till den, ex kammarherre Nils Tersmeden, hovpredikanten Casper Wolrath Tham m fl. Nils Tersmeden menade bl a att skillnaden mellan den gamla och den nya lagen är, att den förra bygger på stark förening stat - kyrka, medan den föreslagna tycks betyda förnekande av denna grundsats. Tham kan ej se vare sig motiven eller anledningarna till förslaget, utan önskar att de konungens rådgivare, som fanns inom ståndet gjorde ett förklarande uttalande. Han granskade därefter lagförslaget paragraf efter paragraf (dock ej § 6). Han gjorde det mycket detaljerat och ordrikt. Beträffande § 2 häpnar Tham inför, att om någon av statskyrkans präster "beträdes med utspridande av villfarande lärosats, så skall han genast lagföras och förbjudas att utöfva embetet; men om t ex en baptist reser omkring i landet och uppväcker förargelse genom irrlärors predikande, så kan han icke genast åtkommas, utan Justitie-Kanslern skall först underrättas om saken, och sedermera beror det på denna embetsmans pröfning, huruvida åtal skall anställas eller icke".

Bruksägaren P R Tersmeden, friherre Thure cederström, friherre Stephan Creutz, samt friherre Lars Hierta hörde till dem som prisade den kungliga propositionen, även om den sistnämnde hade en del anmärkningar att göra. Debatten avslutades med att propositionen och de i ärendet avgivna yttrandena remitterades till lagutskottet.

Starkast motstånd mötte den kungl. propositionen inom prästeståndet. 18 juni 1857 togs den upp till debatt, varvid bl a biskop Thomander yttrade sig över § 6, konventikelparagrafen. Han sade, att det talades om "rättigheten" att samlas till andaktsövningar, en term, som han ej ansåg skulle använts, inte så mycket på grund av egna utan andras uttalade betänkligheter. Han riktade till lagutskottet en anhållan, att det vid granskningen av hans egen motion i samma ärende måtte iaktta vad han i det avseendet anmärkt.

Propositionen remitterades till lagutskottet, men togs den 22 juni åter upp till diskussion. Prosten Lagergren instämde med Thomander, men ville tillägga, att han ansåg konventikelparagrafen vara ett ämne för sig. Den hade inget eller ringa sammanhang med det övriga. Doktor Sandberg visade sig vara tillfullo nöjd med § 6 i kungl. propositionen, ty där kungöres "en fri och obehindrad rättighet för Svenska Kyrkans medlemmar att äfven utom den allmänna gudstjensten sammankomma till gemensamma andaktsöfningar, så vidt dervid icke något företages, som strider emot lag och sedlighet eller störer allmän ordning". Han slutar sitt långa anförande sålunda: "Slutligen får jag bedja om ursäkt för min vanliga vidlyftighet".

I borgarståndets motsvarande debatt 22 juni håller religionsfrihetsivraren L W Henschen ett långt och inträngande tal, men nämner ingenting om § 6. Det var för övrigt ingen av de följande talarna, som yttrade sig över den paragrafen. Propositionen remitterades tillsammans med yttrandena till lagutskottet.

I de många yttranden som gjordes i bondeståndet 10 juli, berörde endast en talare, Olof Larsson, Gävleborgs län, § 6. Han ansåg konventikelplakatet borde upphävas eftersom det stod i strid med vår upplysta tids åsikter, och att det syntes honom orätt förbjuda religiösa sammankomster. Propositionen remitterades till lagutskottet.

Den kungl. propositionen, samt de olika motionerna angående konventikelplakatets upphävande, behandlades samtidigt av lagutskottet, varvid de senare, samt § 6 i prop. ingick i en särskild avdelning. Sandbergs motion var indelad i fem moment, varvid det fjärde innebar förbud för lutherska kristna att komma tillsammans i enskilda hus, för andaktsövningar med bibeln och lutherska kyrkans renläriga böcker.

Sandberg menade vidare, att ju mer det kunde ordnas att kyrkans vigda präster kunde tillfredsställa folkets andliga behov och umgås med kärlek och tålamod med oliktänkande, desto mindre skulle lekmannaverksamheten behövas, och då skulle såväl sakramentallagar som konventikelplakat bli helt överflödiga.

I biskop Thomanders motion `Författning´lyder en av de 3 paragraferna: "Hänsigten till de olika övertygelserna rörande conventiklars tillåtlighet och värde i och för sig erfordrar, att ingen sats, som uttrycker den ena eller andra meningen, intages i lagtexten, utan bör denna inskränka sig till sådant hvarom de tvistande utan uppoffring av sina grundåsigter kunna sig förena, under förutsättning af samtliga conventikel-författningars upphörande".

Ett memorial av herr J Bodell, borgarståndet, av den 15 nov 1856, innehåller bl a en anhållan om upphävande av konventikelplakatet och sakramentallagen.
I utskottsbetänkandet föregås det egna förslaget av kommentarer till motionerna och § 6 i kungl. prop. Man säger bl a att det inte längre är fråga om plakatets innehåll, utan om sättet för dess upphävande. Enl §6 i Kungl. Maj:ts Nådiga förslag, med tillslutning av motionären Leijonhufvud, skulle den nya lagen bestämma gränser för en konventikelfrihet med prästers och myndigheters rättighet att närvara, kontrollera och i förekommande fall upplösa sammankomsterna.
Biskop Thomander vill främst förekomma lekmannaverksamhetens vådliga utsträckning. Utskottet anser dock att det ovan påtalade är självklara saker som ej bör i lag formuleras. Prästerskapet har exempelvis en självklar rätt att bevista enskilda religionsövningar, det ingår i deras ämbete. Reglementerande i frågor av denna art anser utskottet mera skadar än gagnar.
Det märkliga i utskottets egna förslag är, att plakatet skulle upphävas utan att ny lag ersatte den.
Reservationer fogades till lagutskottets betänkande. Domprosten Björling, Västerås, avvisade det - ville istället ha en effektiv kontroll över konventikelverksamheten. Biskop Annerstedt, prosten Ljungdahl och professor Bring reserverade sig gemensamt, varvid den sistnämnde förde ordet, yrkande på ungefär samma tillägg som Björling, en lag till skydd mot "sådana sjelfkallade ledare, som tid efter annan besöka landsbygden, för att der uppväcka oro och sprida villfarelser".
Sundstedt påpekar att de meningsbrytningar, som lagutskottet påtalar, kom att dominera debatterna inom de olika stånden. Han säger vidare att adeln anmärkt på prästeståndets taktik beträffande de nya kyrkolagsförslagen, att det tillämpade det gamla ordspråket: "Den som vinner tid, vinner allt". Alltså ett förhalande av slutligt avgörande, som kännetecknat debatterna i såväl riksdagar, som det nu kom att bli 1857.
Debatten inleddes i prästeståndet 31 oktober 1857 av vice talmannen biskop Annerstedt (talman i denna riksdag var ärkebiskop Reuterdahl), som, liksom i sin reservation, anmärkte att det skulle bli svårare för kyrkan att utöva den rätta själavården, om man följde utskottsförslaget. Prosten Lagergren uttalar oro över kolportörsverksamheten och önskar återremiss beträffande litt. B) i utskottets förslag, med samma syftning som domprosten Björling i utskottet lämnade reservation. Doktor Säve yrkar avslag på den kungl. prop. i dess helhet och vill i stället för utskottets litt. B) sätta en föreskrift i likhet med biskop Thomanders motion. Han menar att konventiklar ofta är motsatsen av vad de borde vara.
Kontraktsprost Esaias M Tegnér (ej att förväxla med framlidne biskop Tegnér) instämmer i domprosten Björlings reservationsförslag. Utskottsreservanten prosten Ljungdahl säger att han visserligen ej tillhört pluraliteten för litt. B), men ej kunnat lämna sin röst för § 6 i kungl. prop., eftersom prästeståndet då ej skulle ha framgång i sina försök att använda kyrkliga medel mot otillbörligt utnyttjande av ledarrättigheten för andliga sammankomster. Ljungdahl anhåller om återremiss av litt. B). Ptrosten Anders Melander yttrade, att han vid 1848, 1851 och 1854 års riksdagar hade röstat för fullständigt avskaffande av konventikelplakatet, men att han nu, 1857, ansåg att så mycken söndring och villfarelse av baptistisk och mormonistisk art uppstått, att han ifrågasatte om det verkligen var lämpligt med fullkomligt upphävande, i synnerhet som utvidgad allmän religionsfrihet föreslås. Melander vill att något sättes i stället, om plakatet upphäves, och ansluter sig närmast till Thomanders förslag. I samma anda yttrade sig åtskilliga talare. Biskop K E Fahlcrantz, Västerås, yrkar även han på återremiss av litt. B) och hoppas att utskottet måtte komma därhän att beslut som kunde bidra till förebyggande av farorna med kolportörer och "extra-predikanter" kunde fattas.
Sundstedt säger: "Härmed hade biskop Fahlcrantz uttryckt de ortodoxas innersta avsikt: ett nytt konventikelplakat, som var bättre anpassat till de nuvarande förhållandena och som snabbt kunde tillämpas".
Kontraktsprosten J M Almquist, Växjö, vill ha bestämda lekmannavillkor uppställda. han yttrade bl a: "...man borde väl ej längre lemna fritt åt hvarjehanda vinkelpredikanter och sectmakare att oroa och agitera församlingarne, isynnerhet då man hör att sådane skrifter kunna colporteras, som, utgångna från ett visst tryckeri här i staden, innehålla fräcka beskyllningar och de gemenaste skändligheter emot Kyrkan och dess tjenare. Med de liberala tendenser, jag anses ega, vill jag dock inte kasta Kyrka och dess lära på gatan att nedsmutsas".
Efter domprosten Björling, professor Bring och hovpredikanten J Nordlund, framträdde så doktor Sandberg, som liknade det gamla konventikelplakatet vid en fågelskrämma, som ingen längre bryr sig om. Att uppliva det gamla plakatet genom en ny lagstiftning, syntes honom inte längre tidsenligt.
Prästeståndet avslutade diskussionen och återremitterade utskottets under litt. B) framställda förslag.
I riddarhuset visar adelns yttranden 31 oktober en stark benägenhet att bifalla kungl. prop. och avstyrka betänkandet, men vid votering angående nämnda proposition bifaller dock adeln utskottets tillstyrkande, att ej denna prop. må bifallas. Rösterna fördelade sig 137 - 78.
Till de, som velat bifalla kungl. prop.:s förslag hörde bl a friherre Cederström, herr P R Tersmeden, herr E H Carleson och med viss tvekan Lars Hierta. Tersmeden, Aftonbladets medarbetare, anförde bl a att det enda stånd som förkastade 1726 års plakat, när det infördes, var adeln, men med de tre övrigas beslut blev det lag.
Till motståndarna mot det kungl. förslaget hörde bl a herr Cederschiöld, greve E Sparre, herr Carlheim-Gyllenskjöld och herr Wolrath Tham.
4 november fortsatte adelns granskning av lagutskottets betänkande. I den diskussion, som här närmast gällde utskottsförslaget litt. B), skall här bara nämnas Jonas Alströmers yrkande på bifall till lagutskottets förslag att upphäva plakatet utan ny lag i dess ställe.
Adeln beslöt återremiss av nämnda utskottsförslag.
I borgarståndet 31 oktober hade rådman Henschen störst inflytande och hans åsikter delades av flera ståndsledamöter. Han och flera med honom hänvisade till § 16 i 1809 Rf. Efter flera diskussionsinlägg bifölls Kungl Maj:ts förslag till förordning med 34 röster mot 11.
Bondeståndets debatt samma dag inleddes av Ola Månsson, som inte sade sig gilla vare sig Kungl. Maj:ts förslag eller lagutskottets i betänkandet. Han hade ett eget förslag angående konventiklar, som gick ut på, att med avskaffande av nuvarande plakat, man finge en förordning, som skulle "drabba de egentligen brottslige, nemligen kolportörerna".
Detta förslag användes, säger Sundstedt, tydligen som underlag till lagutskottets utlåtande nr 61, på vilken grund Kungl Maj:ts författning om den nya konventikellagen utfärdades 1858.
Peter Jönsson i Träslanda understödde Ola månssons förslag, fastän han tidigare haft en radikalare uppfattning i syftning att få bort konventikelplakatet.
Bondeståndet återremitterade lagutskottets förslag litt. B) angående konventikelfrihet, med åtföljande av ståndsprotokollets anmärkningar, innehållande bl a Ola Månssons förslag.
------------------------------------
Nästa gång : Lagutskottets nya utlåtande. Debatt.

Kristen Topplista från  Jesussajten.se

fredag 18 januari 2008

Riksdagsdebatten 1853/54

Vid rubricerade riksdag förekom fem motioner om konventikelplakatets upphävande, framlagda av två adelsmän, två borgare och en bonde. Prosten Sandberg hade fått förstärkning.
Friherre C A Raab jämförde de svenska läsarrörelserna med engelska sekter och tyska andliga rörelser, där strider förekommit. I Sverige har det varit uppståndelse kring läsare och Jansenister m fl. Hur man än bedömer dessa rörelser. har de dock fört "till väckandet af den religiösa slummer, som länge herrskat inom kyrkan". Motionen avslutades med ett tillstyrkande av konventikelplakatets upphävande i huvudsak men med tonvikt på att fri religionsövning skulle gälla kyrkans egna bekännare, inte för mormoner, katoliker el liknande.
Motionen remitterades den 22 december till lagutskottet.
31 december 1853 framlade expeditionssekreteraren H A O Carlheim-Gyllenskjöld en motion i samma ämne med konkret förslag till förnyad plakatlydelse, vilken motion han närmare motiverade vid plenum 11 januari 1854. Vad han i sin motion avsåg, var att få en ändring i plakatet, så att inte "underdomare", på grund av egen, oriktig, uppfattning av plakatets innehåll, skulle tillämpa det mot andaktsövningar i enskilt hus, där endast vänner bad och sjöng till uppbyggelse och med godkända andaktsböcker. Här måste plakatet förklaras och förtydligas och föreslår Gyllenskjöld också en, efter plakatets rätta tolkning, utsträckning av den "trånga gränsen för Svenska medborgares frihet att samlas till andaktsöfning i enskilte hus". Remitterades till lagutskottet.
I sitt betänkande av den 30 maj 1854 framhöll lagutskottet att dess bifogade förslag till väsentlig del överensstämde med Carlheim-Gyllenskjölds, den hade rentav varit till ledning.
Från borgarståndets sida inkom den 7 januari 1854 rådman L W Henschen med en motion om plakatets upphävande som inneslöt två alternativ. Antingen borde förbudet mot religiösa sammankomster upphävas, eller också skulle avges en förklaring, att dessa förbud "genom 16 § Regerings-Formen" modifierats därhän, "att endast de sammankomster, som stört samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommit, kunna åtalas". I förra fallet borde de upphävda förbuden ersättas antingen med de av kyrkolagskommittén föreslagna stadgarna, eller också med de av Högsta domstolens majoritet den 16 oktober 1844 tillstyrkta bestämmelserna.
Motionen remitterades till lagutskottet.
Inom borgarståndet väcktes också en motion av C F Spångberg, vilken också gick till lagutskottet. Motionen föreslog, att plakatet skulle upphävas och ersättas av stadgandet, "att den, som, utan att vara prestman eller eljest dertill vunnit behörigt tillstånd, beträdes med predikande, bibelförklaringar, förrättande av dop, utdelande af sacramenter eller andra presterliga göromål, skall första gången inkallas till Consistorium och allvarligen varnas, men, om han förnyar sin förbrytelse, dömas till fängelse med arbete i sex månader, samt, om han än ytterligare fortfar sitt lagstridiga handlingssätt...under sin återstående lifstid insättes på dylikt fängelse".
Från bondeståndet inkom en motion från Gustaf Bjerkander, Skaraborgs län, som krävde att plakatet i sin helhet skulle upphävas.
Av dessa fem motioner var det alltså Gyllenskjöldska, som utgjorde grunden till lagutskottets förslag i sitt betänkande, nr 34. Man föreslog att ingen skulle få anordna eller upplåta plats för religiösa sammankomster utanför den egna församlingen. Tid och plats skulle på förhand anmälas hos pastor och den kommunala ordningsmakten, så att dessa myndigheter kunde komma och kontrollera att inget störande ägde rum. Skulle man finna oordning eller irrlärighet förekomma, kunde pastorn upplösa och tillfälligt förbjuda sådana sammankomster. För brott mot författningen stadgades böter från 10 till 500 riksdaler.
När betänkandet föredrogs i riddarhuset 21 juni 1854, sade sig Gyllenskjöld ha blivit av utskottet missuppfattad och inte alls kände igen sin motion i deras förslag. Han hade ju föreslagit ändring endast av andra momentet, men utskottet föreslog upphävandet av plakatet i dess helhet.
Den mycket långa debatten slutade med votering, utfallande så, att man med 44 ja mot 17 nej antog ett i lagutskottet framställt reservationsförslag av professor Bring med vissa av herr von Hartmansdorff gjorda förändringar. Utskottets förslag förkastades däremot.
Professor E G Bring, Lund, ultrakonservativ, tillhörande prästeståndet, fann lagutskottets förslag alltför givmilt gentemot lekmännen och nära nog diskriminerande för prästerskapet. Skulle utskottets förslag antas, skulle "samhällsupplösande oordningar" legaliseras, prästerskapets ställning förändras och grundvalarna för den kyrkliga ordningen rubbas, sade han bl a. I sitt eget förslag försäkrar han sig om att kyrkans ledning håller sin stränga hand över sammankomsterna och förhindrar oordning och lekmäns alltför fria utnyttjande av sina rättigheter.
Borgmästaren A E von Hartmansdorff tillhörde också reservanterna inom lagutskottet, i samma högkyrkliga anda som professor Bring.
I prästeståndets behandling av lagutskottets betänkande 21 och 22 juni 1854 måste votering företas beträffande Brings förslag, mot vilket beslut reserverade sig bland andra doktor Sandberg, som återigen hänvisade till sitt föregående förslag till ändring i enlighet med 5§ i 2 kap av kyrkoklagskommitténs förslag.
Mot lagutskottets betänkande yttrade sig skarpt och ironiskt domprosten Thomander. Prästen skall skriva till prosten, prosten till domkapitlet och domkapitlet till prosten, och så prosten till prästen, och vem vet, menade Thomander vidare, om icke av förhållanden kan påtalas , att prästen skriver till landshövdingen, landshövdingen till kronofogden, kronofogden till länsmannen, länsmannen till kronofjärdingsmannen, innan verket kommer igång. Ville det sig illa kunde det bli åtta skrivelser för tre konventiklar, där inget ont hade skett. Kontraktsprosten J A Forssell ansåg däremot att man kommit ett gott steg framåt. Det var ju första gången lagutskottet behandlat frågan på fullt allvar. Han kritiserar Thomander för att denne gått för långt i sin kritik av lagutskottets förslag.
L W Henschen yttrade sig i borgarståndet 16 juni 1854 med anledning av ifrågavarande betänkande misslynt över förslaget till omarbetning. Bl a anmärker han på att det skulle vara ett nödvändigt villkor för att hålla sammankomster, att man i förväg måste anmäla hos pastor för kontrolls skull. Pastorn kan vara bortrest - han kan hysa anti- eller sympatier, vilka då får ge utslag.
Det rådde stor oenighet inom ståndet huruvida man skulle återremittera eller helt avslå lagutskottets betänkande. Vid sluten votering blev utslaget 23 mot 22 för återremiss. Man avslog alltså betänkandet med knappast tänkbara marginal, utan risk för att anta det.
Bondeståndet yrkade avslag på betänkandet. Peter Jönsson i Träslanda, som 1841 var på samma linje som Sandberg beträffande konventikelplakatets avskaffande, hade nu ändrat inställning och ansåg det vådligt att avskaffa utan att stadga något i stället. Men han var inte nöjd med betänkandet. Angående professor Brings förslag ville Jönsson ha tillägget att husfader skulle äga rätt att i husandakten tillåta även sina anhöriga och vänner att närvara.
Två stånd här mot två. Prästeståndet och adeln hade röstat för professor Brings förslag, medan borgar- och bondestånden avslagit betänkandet i dess helhet.
Det konkreta författningsförslag, som professor Bring, såsom reservant mot lagutskottets betänkande, utarbetade, var, säger Österlin, alltför rigoröst för att kunna ha någon utsikt att bli antaget av riksdagen.
-------------------------------------------
Nästa gång: Avgörande riksdagen 1856/58. Debatt.

Kristen Topplista från  Jesussajten.se

tisdag 15 januari 2008

Ahnfeldt och åtalskampanjen

Sångarkolportören Oscar Ahnfeldt, sydskåning, deltog sommaren 1850 i några konventiklar hos sin gode vän, rådman Henschen i Uppsala. Olyckligtvis sammanföll dessa i tid med "den just då på frisinnat håll irriterande frågan om statlig sanktion åt en planerad `inre missions´-organisation och föranledde därför ett av råa pöbeluppträden åtföljt ramaskri i den radikala tidningspressen". Man menade att det låg politik bakom Ahnfeldts gitarrspel. "Läsarupploppet" betecknades av stadsfiskalen i Uppsala så allvarligt, att han begärde förhållningsorder från justitiekanslern. Resultatet blev en mildare dom än vad kanslern tänkt sig, då en under konungens bortovaro tillförordnad regering hellre följde domkyrkovicepastorn C H Rundgrens råd, varvid beordrades en bättre tillsyn, så att inte sådana olovliga sammankomster måtte hållas mera i Uppsala. I februari och mars 1851 hade justitiekanslern fått rapporter från Uppsala om upprepade sammankomster hos Henschen, och strax därefter inströmmade rapporter från åtskilliga platser i landet om "lekmannapredikantens (Ahnfeldt) vokala och instrumentala bravader i byar och städer".
Justitiekanslern infordrade en förklaring från Ahnfeldt. Denne förklarade bl a att han tolkat plakatet så, "att endast de sammankomster skulle anses vara förbjudna, som höllos på gudstjänsttid eller ledde till "villfarelsers utspridande och andra oordningar".
Den anklagade drog sig inte ens för ett visst hot, att om man från regeringens sida skulle lägga hinder för "d y l i k a Gudaktighetsöfningar, så torde derigenom många bland landets mest stilla och fredliga inbyggare, som älska att äfven inom sina hus samlas omkring Guds heliga ord (hvilka numera stiga till tusendetals både norrut och söderut inom vårt k. fosterland och bestå af såväl Prester som lekmän, ja, personer af a l l a stånd och bildningsgrader) t v i n g a s att taga sådana steg som numera aldrig skolat komma ifråga. Ja, genom ett dylikt prohibitivsystem på det religiösa området skulle den säkraste Mina anläggas för den Statskyrkliga instutitionen".
29 april 1853, efter två års förhalande, kom Kungl Maj:ts beslut gällande dels norrlandsseparatismen och dels Ahnfeldts verksamhet - ändå bara delar av det digra "läserimålet" som i sin helhet kommit till ett avgörande. Ahnfeldts mål sammankopplades med justitiekanslerns hemställan om åtal mot bonden Anders Andersson i Östervåla, som upplåtit sitt hem för Ahnfeldts möten och även själv hållit konventiklar. Ahnfeldts hela föregående verksamhet fritogs från rättsliga påföljder, vilket ställningstagande från regeringens sida man frapperas över, säger Newman. Men Ahnfeldt hade starka krafter bakom sig och även Reuterdahl verkar ha tvekat att slå till. Det mest vägande skälet till Oscar I:s moderation anser newman ha varit, "att Ahnfeldt icke gjort sig skyldig till någon som helst avvikelse från kyrkans lära och bekännelse och icke heller i övrigt avvikit från de grundsatser för den fria verksamheten, som tillämpats av Rosenius vid de av myndigheterna tolererade konventiklarna i Stockholm". Men i Kungl. Maj:ts ställningstagande till "läseriet" uppträder i andra stycket en hotfull varning, nämligen att en upprepning av förseelserna omedelbart skulle leda till rättslig påföljd. I 1853 års förordning utsträckes lagen till att gälla även de lekmän, som utnyttjar konventikeln "till att göra kyrkans egna läror levande för folket".
Dessa regeringsdirektiv ledde till en häftig åtalskampanj. "I Norrland, Dalarna, Skåne och annorstädes blevo många fiskaler, fogdar och domare under de närmaste åren upplärda till verkliga specialister på religionsmål".
Reuterdahl, främst ansvarig för denna aktivitet, drevs av principen, att lagen måste "ha sin gång" tills den i vederbörlig ordning blivit upphävd.
Med viss rätt menade Reuterdahl, att Ahnfeldts konventiklar bar separatismens frö i sig. Under hänvisning till dennes verksamhet hade Reuterdahl i början av sin 1853 utgivna broschyr talat om möjligheten av en kraftig framstöt från baptistiskt håll.
-----------------------------------
Nästa gång: Riksdagsdebatten 1853/54

Kristen Topplista från  Jesussajten.se

måndag 14 januari 2008

Riksdagsdebatten 1850/51

Sandberg återkom i denna riksdag med sin tredje motion för konventikelfrihet. Han framställde två alternativ: dels att följa kyrkolagskommitténs förslag om upphävande, ersatt av den förordning som där anges, dels, om detta ej ginge igenom, föreslog Sandberg, att plakatet och övriga förordningar mot gudaktighetsövningar upphävs. I detta instämde bl a prosten Melander.
När denna motion, som föredrogs i prästeståndet 30 december 1850, åter togs upp till debatt 4 januari 1851, kritiserades Sandberg av kyrkoherde K O Björling, Arboga, för att ej kunna skilja på konventiklar och husandakt. En anmärkning som Annerstedt framförde redan 1847/48. Björling framhåller att det är lika viktigt att uppmuntra husandakten, som att se till att konventiklar tillåtes endast med tillbörlig inskränkning. Han föreslår därför att den gamla lagen måtte bibehållas, tills en som med kraft förhindrar olovliga sammankomster, stiftats. Motionen remitterades till lagutskottet.
I lagutskottet biträddes motionen och tillstyrktes att ständerna måtte besluta en författning enligt en lydelse omfattande fyra paragrafer. §2 lyder: "Komma med husvärdens tillstånd till sådan andaktsöfning flere än det egentliga husfolket, och är prest ej närvarande, vare andaktsledare och husvärd framför andra ansvarige, att en kristlig ordning därvid iakttages, att sammankomsten ej sker under offentlig gudstjenst, ej heller förlänges utöfver kl 10 på aftonen, att predikan ej hålles samt at´t villfarande lära ej sprides. Öfver tillvaron af så utvidgande andaktsöfningar hafve Pastor och Kyrkorådfet uppsigt".
I §3 nämnes böter för överträdelse av bestämmelserna. Vid förnyad överträdelse skulle böterna fördubblas, men aldrig övergå 63 rdr 32 sk banko.
I den livliga debatt som följde i prästeståndet, sedan man tagit del av betänkandet. Säve och kyrkoherde Per Hasselrot, Skara, reserverade sig.
I sina Memoarer säger ärkebiskopen Henrik Reuterdahl i kapitlet `Riksdagen 1850-51´att Sandberg mötte kraftigt motstånd och ingenting uträttade. Han ironiserar över hans motion och yttranden, men framhåller däremot förtjänsten i att prosten Forssell framlade och förklarade konventikelplakatets tillkomst genom att forska i riksarkivet. Reuterdahl fick en avskrift i ärendet och fann den instruktiv.
Adelsståndet avslog lagutskottets utlåtande i likhet med prästeståndet och med i stort samma motiveringar.
Inom borgarståndet måste man ta till votering. Där röstade 27 för och 8 emot konventikelplakatet, varvid lagutskottets betänkande avslogs.
Bondeståndet däremot, som i denna fråga troget följt prästeståndet, tillstyrkte lagutskottets betänkande och yrkade bifall, utan kommentarer.
Ernst Newman menar att detta måste skett i misshugg - att man fastnat vid betänkandets första del, rådman Winges motion avstyrktes, och sedan utan närmare granskning och eftertanke ha tagit den senare delen på köpet.
Den åsyftade motionen av rådman P E Winge, borgarståndet, som av lagutskottet lämnades utan avseende, skall här ej närmare behandlas, då den rörde sig om religionsfrihet i vidare mening, som är intressant i sin reformiver. I motionen heter det bl a: "Jag dristar derföre föreslå, att alla de paragrafer, hvilka binda oss vid en Statskyrka, måtte upphäfvas..." Han hänvisar istället till 1809 Rf där i § 16 religionsfrihet utlovas.
---------------------------------
Nästa gång: Ahnfelt och åtalskampanjen

Kristen Topplista från  Jesussajten.se

söndag 13 januari 2008

Polemiken Reuterdahl - Thomander

Att konventikelfrågan var mycket beroende av brytningen mellan olika kyrkouppfattningar, märktes tydligt under riksdagen 1853-54. J H Thomander uppfattade klart att två omständigheter tillkommit som försvårade frågans lösning, dels "debatten om kyrkan", dels den alltmer utbredda "lekmannapredikan".

J H Thomander gav i polemik mot Reuterdahl ut en skrift med titeln "Om svenska kyrkans och skolans angelägenheter", 1853. Det var en vass och ironisk "vidräkning med den `stationära´ och ofruktbart vegeterande statskyrklighet, som i Reuterdahl funnit en kongenial apologet". Thomander framstår som sin tids klarsyntaste kyrkoman. Med nämnda skrift, samt `De kyrkliga frågorna´, 1860 gör han årtiondets betydelsefullaste kyrkopolitiska inlägg, säger Hjalmar Holmquist.
Beträffande det slag av religiös frihet, som innehålles i konventikelfrihet för renläriga lutheraner, avviker Thomanders uppfattning starkt från Reuterdahls. Den senare hade en liberal tydning av konventikelplakatet, för vilken Thomander ställde sig oförstående. Thomander säger i sin skrift, att hur uppmärksamt man än läser plakatet, kan man inte finna minsta antydan till att andra vänner och bekanta än de, som bor i huset, är berättigade att deltaga i dess andaktsövningar. Vidare skulle plakatet hejda pietismen, men förväntningar i den riktningen hade det aldrig uppfyllt. Thomander, som starkt klandrar författningen menar, att den negativt uträttat "otroligen mycket". Den har nämligen bidragit till "att utrota husandakten utur den svenska kyrkan". De båda skrifterna, av Reuterdahl och Thomander, är, enligt Newman, att betrakta som inledning till den mångsidiga "kyrkopolitiska dragkampen vid riksdagen 1853-54".
Thomander ville alltså ha konventikelfrihet, men ställde sig samtidigt avvisande till religionsfrihet. Där hade han meningsfränder i Rosenius, Fjellstedt och Wieselgren, medan religionsfrihetens förkämpar var bl a rådman Henschen.
L W Henschen, rådman i Uppsala, citerade ofta §16 i RF. Han höll i sitt hem konventiklar och bistod läsarna som juridisk rådgivare. Det betydde mycket, att Henschen förmådde den politiska liberalismen att ändra attityd mot läsarna. När Aftonbladet, som tidigare förföljt läseriet, plötsligt slog om 1850, anses det vara den ofta själv angripne Henschen, som fick den mäktiga tidningen på sin sida.
Såväl Reuterdahl som Thomander skulle senare komma att delvis ändra sina inställningar, allteftersom trycket från allmänheten ökade, och vid riksdagen 1856-58 släpptes opinionen fram med förslag till utvidgad religionsfrihet och upphävande av konventikelplakatet, vilket senare gick igenom.
---------------------------------
Nästa gång: Riksdagsdebatten 1850/51.

Kristen Topplista från  Jesussajten.se

lördag 12 januari 2008

Reformivern dämpas

Ernst Newman har i sin bok `Gemenskaps- och frihetssträvanden i svenskt fromhetsliv 1809-1855´bl a sagt följande:

"Hade sverige - såsom meningen tydligen från början varit - redan 1845 (samtidigt med Norge) eller 1848 fått den konventikelfrihet, som först ett årtionde senare - efter svåra slitningar - beviljades, så skulle kyrka och folk undsluppit ett av de mest beklämmande och förödmjukande kapitlen i landets hela historia".

Sven Wisborg säger att de ledande, även konungen, blev mera betänksamma i sin reformiver i den reaktion, som även drabbade Sverige efter februarirevolutionen 1848, vilken över hela Europa framkallat rädsla för vad de lägsta klassernas åtgärder skulle medföra. I Stockholm hade oroligheter utbrutit, där man hörde leverop för republiken (Frankrike) och för vars kvävande krävdes blodsutgjutelse. Samtidigt hade väckelserörelserna stora framgångar, vilket i sin tur gjorde kyrkans reaktion mera bestämd. De främsta bärarna av den nya högkyrkliga riktningen blev den s k stora teologiska fakulteten vid Lunds universitet: professorerna Reuterdahl, Melin, Bring och Sandberg. Deras kamporgan blev Svensk Kyrktidning, första numret 1855. Här tillämpade man de rådande tvångslagarna mot icke ortodoxa rörelser.

Om en kyrklig reaktion talar också docent Berndt Gustafsson, nämligen om en "konfessionellt kyrklig reaktion" efter februarirevolutionen 1848. Religionsfrihetsintresset svalnade. Händelserna i Hälsingland och Luleåbygden, där lekmän fungerat som nattvardsutdelare, hade upprört den kyrkliga opinionen, särskilt som rörelsen spritts till Stockholm. Den kyrkliga reaktionen bröt helt igenom under ecklesiastikminister Henrik Reuterdahl 1852-55. 1853 utfärdade han en förordning, där även de lekmän, som använde konventiklarna till uppbyggelseverksamhet nåddes av lagen, "även om det skedde inom den kyrkliga bekännelsens ram". I den åtalskampanj som följde råkade särskilt baptisterna illa ut. Bland kända personer var sångarkolportören Oscar Ahnfelt en av de flera gånger åtalsdrabbade. Både baptisternas egna sakramentsförvaltning och lekmannaförkunnelsen hotade den kyrkliga enheten, menade Reuterdahl. Sven Lodin säger att den kyrkopolitiska reaktionen var störst maj 1852 - mars 1858, då professorn, senare ärkebiskopen, Henrik Reuterdahl, var ecklesiastikminister. Hans huvudtes var att den kyrkliga enheten måste bevaras. Reuterdahl skrev 1853 en bok, där han försvarade tvångsordningen. Kyrkan skulle begagna sig av statens maktmedel. Boken som åsyftas är `Svenska kyrkans och skolans ifrågavarande angelägenheter´, där han berört frågan om "läseriet" bl a. För de gamla läsarna, exempelvis schartauanerna, har Reuterdahl enbart lovord. Men för de nya läsarna, som hedbergianismen och rosenianismen och andra nyläsargrupper, har han endast kritiska ord att säga. Han förbiser helt deras missionsuppgift "som bärare av en välbehövlig evangelisk-luthersk reaktion mot det i den gammalpietistiska folkfromheten på sina håll övermäktiga inslaget av katolicerande mystik och asketism". Bortsett från teoretiska och praktiska svagheter har de "röjt väg för en folklig förnyelse i Luthers och evangeliets anda, som knappast kan överskattas".

----------------------------

Nästa gång: Polemiken Reuterdahl - Thomander
Kristen Topplista från  Jesussajten.se

torsdag 10 januari 2008

Riksdagsdebatten 1847/48

Kungl. Maj:t hade redan 1844 utarbetat en proposition om konventikelplakatets avskaffande, och det är märkligt, säger Sven Wisborg, att man ej vågat avlämna den. Samma förhållande 1847/48. Själve den liberale, ideellt inriktade Oscar I hade blivit betänksam och "funnit omständigheterna kräva, att de gamla författningarna icke undanröjdes".
En bidragande orsak måste naturligt nog ha varit densamma, som gjorde konventikelfrihetsivrarna så återhållsamma 1844/45, nämligen "erikjansismen". Konventikelförsvararna kände t o m "skräck för allt vad konventikelfrihet hette", samtidigt som de ortodoxa fick starka argument mot konventikelfrihet.
Går man till prästeståndet och den debatt som följde på Sandbergs förnyade motion om konventikelfrihet, spårar man den våldsamma påverkan händelserna i Hälsingland och på andra ställen i landet haft. Under remissdebatterna i januari 1848 kom erikjansismen på grund av innehållet i doktor Sandbergs motion av den 23 december 1847 att nära nog undanskymma det väsentligaste i frågan.
Sandberg ångrade själv att han dragit in dessa läsar-oroligheter i sin motion. Han hade gjort det för att visa hur plakatet i det sammanhanget tillämpats, men insett, att detta förfaringssätt fjärmat diskussionen från motionens ändamål.
I själva sakfrågan innebar Sandbergs motion, att han stod fast i sin gamla övertygelse att konventikelplakatet skulle upphävas och föreslog nu att kyrkolagskommitténs nya stadga skulle antagas. Han sade sig ha hindrats från tidigare motioner genom betänkligheter inför oroligheterna bland läsarna i norra Sverige, men fann sig snarast förmoda, att det var " 1726 års Religions-Placat och dess tillämpning" som delvis orsakade de religiösa rörelserna i Hälsingland. Missgärningsmän landsförvisas icke, sade Sandberg, men de som "hade hållit eller bevistat sammankomster i enskilta hus för gudaktighetsöfningar...straffar Svensk lag med 2:ne års landsflykt".
Sandbergs motionsinlägg är mycket långt, salvelsefullt, men ändå sakligt, rikligt illustrerat med situationsbilder, där de orimliga proportionerna mellan gärning och lagpåföljd utmålas. Han framhöll också att eftersom man inte var så noga med att upprätthålla ordningen angiven i 1687 års förordning angående Sabbatsbrott - det förekom hantverksarbete och företogs resor under söndagsgudstjänsttid - kunde han inte heller anse oroligheterna i läseriet i Hälsingland 1844-45 behöva inge några betänkligheter.
/För att undgå lagens åtgärder utvandrade Erik Janson
med nästan hela sekten, c:a 1500 medlemmar, till
Amerika, där han grundade kolonien Bishop´s Hill i
Illinois. (E Janson var född i Biskopskulla i Uppland,
därav fick kolonien sitt naman) /
Till Sandbergs meningsfränder i prästeståndet hörde i föreliggande fråga komminister Jonas Janzon, Linköpings stift. Den 4 januari 1848 yttrade han bl a: "Vi behöfva icke detta Conventicelplakat. Det står såsom en utvext på Kyrkolagen och en anklagelse mot Presteståndet...".
Begreppsförskjutningen ifråga om husandaktens innebörd kommer till synes i denna debatt. Den ende, som här såg klart och gav uttryck åt skillnaden mellan husandakt och konventiklar, var örebroprosten, blivande strängnäsbiskopen Thure Annerstedt.
"Motionären har icke behörligen skiljt emellan hus-andakt och conventiklar". Annerstedt vände sig också emot Sandbergs tal om förföljelse och mot hans mening att det skulle vara förekomsten av 1726 års Religionsplakat, som föranledde de religiösa rörelserna i Hälsingland.
Det är ingen tvekan om att Annerstedts tolkning av 1726 års konventikelplakat är den historiskt riktiga, nämligen, att om många människor utom familjen samlas till andaktsövning, blir denna offentlig.
Biskop Heurlin , Växjö stift, hade varit kyrkolagskommitténs ordf. och själv deltagit i och gillat dess förslag rörande husandakt, avgivet 1839. Så långt instämde han i Sandbergs motion. Men kommittén hade tänkt sig ett ytterligare stadgande, som man ansåg ligga inom den borgerliga lagstiftningens område. "Criminal-lagen" borde innehålla stadgande om hur Kungl. Maj:t skulle handla. Eftersom denna lag, enligt Heurlin, inte innehöll något därom, skulle, om den antogs, "all påföljd och ansvar så väl för hittills såsom olagliga ansedda Conventiklar, som äfven för uppenbart affall från den rena Evangeliska läran" försvinna. Det skulle betyda oinskränkt religionsfrihet. Biskop Heurlin lämnar åt lagutskottet att avgöra om tiden är inne för en sådan reform och i så fall göra nödigt tillägg till kyrkokommitténs förslag och anvisa "Criminal-lagen" som rätt forum för sådant stadgande.
Majoriteten inom prästeståndet var under remissdebatterna 4 och 12 januari 1848 klart emot doktor Sandbergs motion på avgörande punkter, men var, liksom Sandberg och hans sympatisörer, bland vilka märktes professor Thomander, komminister Janzon, prosten Osteman och prosten Sidner, dock av den uppfattningen att en förändring i sakernas tillstånd måste ske.
Doktor Kristian Stenhammar anmärkte på att i motionen åberopades "Konungens Nådiga Proposition, innehållande samma lagförslag, som Motionären framställt, jemte förslag om det så kallade Conventicel-Placatets upphäfvande, och beledsagad af Justitiae-Canslers Embetets tillstyrkande utlåtande". Stenhammar menade, att vägen lagförslaget tagit till ständerna, via Sandberg, var ovanligt och visade den lösa grund motionären stod på, då någon proposition från Kungl. Maj:t till Rikets Ständer inte ens ännu ingått, vilket varit den officiella vägen.
Det var svårt att få bort erikjanismen ur debatten. Sedan Stenhammar och flera före honom förkastat Sandbergs mening att sätta erikjansismen som en följd av 1726 års plakat, återkommer även dåvarande domprosten i Lund, doktor Henrik Reuterdahl till samma fråga. Han ser "intet eller blott ett mycket ringa sammanhang mellan 1726 års Religions-Placat och tilldragelserna med Erik-Janssonska partiet i Helsingland".
Reuterdahls huvudsakliga anmärkningar på motionen är att den vill upphäva ett kyrkobud, men inget annat sätter istället, och han avstyrker därför motionen. Reuterdahl väntar sig positiva saker av överläggningarna om "ny Criminal- och ny Kyrkolag".
Prosten J E Forssell, Uppsala stift, finner nu mer än förr skäl för bibehållande av 1726 års plakat. Det gällde bara att rätt förstå dess syftning.
Professor J H Thomander var Sandbergs starkaste motionsförsvarare, detta allrahelst, som han själv i kyrkolagskommittén redigerat den paragraf av kyrkolagsförslaget som motionären upptagit.
Thomander uppträdde djärvt. Han erbjöd tillämpning av 1726 års plakat genom att tillstå att han varit med vid flera sådana konventiklar. ":jag lovar till och med att i afton bevista en sådan, jag anhåller att detta må tagas till det Högv. Ståndets Protokoll. Man försöke göra tillämpning af en så beklagansvärd lag,".
Vidare sade Thomander "att Conventikel-formen är den äldsta formen för Christlig Gudstjenst". Han är både frimodig och skarp när han påpekar att en ofullkomlighet i motionärens förslag ju lätt kan avhjälpas av ett förträffligt lagutskott och fyra fullkomliga ständer. Slutligen ": må man då icke längre förtrycka samveten med en lag, till hvars bibehållande man icke har rättighet. Må man göra rätt framför allt!"
Biskop Heurlin påpekade att om Sandberg i sin motion inte blandat in ämnen som inte hörde dit, utan "hade inskränkt sig att föreslå upphäfvandet af 1726 års Religions-Placat och antagandet af hvad Kyrkolagskommittén i dess ställe föreslagit, så hade de uppkomna stridigheterna icke uppstått".
Även om Sandbergs motion kom i förgrunden, förekom ännu en motion i samma ärende inom prästeståndet. Det var prosten A P Traneus motion av den 23 december 1847, där han föreslår omarbetning av 1726 års Plakat enligt sex punkter. Han motion finns iu sin helhet refererad i lagutskottets betänkande 21 september 1848 och gick i stort ut på att en viss prästerligt kontrollerad konventikelfrihet skulle medgivas.
Såväl Sandbergs som Traneus´motioner blev av lagutskottet lämnade utan avseende, även denna gång under hänvisning till kyrkolagskommitténs vilande förslag.
Doktor J A Säve, Härnösand, som var medlem av lagutskottet, hade under remissdebatten i prästeståndet gått på prosten Traneus´revisionslinje, liksom även doktor Stenhammar.
30 september 1848 föredrogs lagutskottets betänkande i prästeståndet, varvid prosten Anders Melander och doktor Sandberg gjorde de längsta uttalandena. Melander påpekade det meningslösa i att nu behålla plakatet. Det tillämpas ändå sällan och sammankomster av det slag plakatet vänder sig emot förekommer i allt större utsträckning. Olyckligt nog "k a n" dock författningen tillämpas.
Talmannen, ärkebiskop C F af Wingård, upplyste om, att en anhållan om konventikelplakatets upphävande vid en tidigare riksdag ingått till Kungl. Maj:t och där behandlats, "men lärer blifvit tills vidare uppskjuten vid inträffande af de Erik-Janssonska uppträdena i Helsingland, hvilka liksom erinrade om behofvet af ett lagstadgande, uti nu ifrågavarande hänseende".
Efter den långa diskussionen biföll prästeståndet lagutskottets betänkande. Reservanter: doktor Sandberg och prosten melander.
Adeln biföll betänkandet 30 september 1848 utan kommentarer. Samma dag
biföll även borgarståndet betänkandet.
Inom bondeståndet förelåg inte samma enighet. Där ansåg bl a Nils Strindlund att man borde avslå betänkandet. Flera talare var av den meningen att plakatet var "opassande för vår upplysta och toleranta tid" och det var med ogillande ståndet lät det bero vid utskottets betänkande.
--------------------------------------------
Nästa gång: Reformivern dämpas

Kristen Topplista från  Jesussajten.se

tisdag 8 januari 2008

Väckelserörelser på 1840-talet

Att konventikelfrihetens vänner höll sig tysta under 1844/45 års riksdag hade sin främsta förklaring i att nyevangeliska väckelserörelser på sina håll urartade och gick till våldsamma överdrifter. Störst uppmärksamhet tilldrog sig "Erik-Jansarna" i Hälsingland. Erik Janson menade , att "den troende är fullkomligt syndfri". Han bekämpade både pietismens och kyrkans lagiska förkunnelse.
George Scott introducerade metodismen i Sverige, därtill hitkallad av industrimannen Samuel Owen. Han anlände 1830 till Stockholm för att verka i det engelska kapellet vid Kungsträdgården och kom med sin verksamhet att spela en stor roll i vårt lands andliga utveckling. George Scott började utge Pietisten 1842. Han skilde på "formalisterna", de vane- och namnkristna, och "pietisterna", de verkligt gudfruktiga. Efter svåra förföljelser och ett överfall i engelska kapellet måste Scott fly från Sverige våren 1842.
Näst george Scott framstår C O Rosenius som förgrundsgestalt i 1840-talets väckelse. Han grundade Evangeliska Fosterlandsstiftelsen.
Henrikson (A. Henrikson: Svensk historia II/ Stockholm 1963) menar, att denne västerbottning sannolikt är " den inflytelserikaste lekmannapredikant Sverige någonsin haft".
Efter Scotts landsflykt övertog Rosenius ledningen av Pietisten. I Pietistens novembernummer 1848 hade Rosenius en artikel med rubriken `Några ord om Konventikel-plakatet´.
Han hävdar att regeringen numera tillät enskilda sammankomster och säger bl a: "Till deras skyddande har Regeringen nemligen förbjudit, att någon får göra laga åtal mot dessa sammankomster, med mindre något särskidt oskick derwid inträffat, som fordrar åtal...". Rosenius åberopar ett kungl cirkulär av januari 1837.
Det finns anledning att längre fram i framställningen återkomma till Rosenius.
Laestadianismen var en väckelserörelse med extatiska fenomen som sköt fart särskilt från 1846 i de lappländska bygderna. Lars Levi Laestadius mötte även hätsk fiendskap och motstånd. Inte heller han undgick anmälan hos domkapitlet, och rannsakningar. Man tog anstöt av läran om privatbikten och av de extatiska yttringarna såsom något i laestadianismen ingående fromhetsmoment. Men laestadianerna stod kvar i statskyrkan och ville inte separeras därifrån, ty den framstod för dem som ett skydd för de verkligt troendes samfund.
Pionjären för baptismen i Sverige var sjömannen F O Nilsson, som 1848 grundade den första svenska baptistförsamlingen i Halland. 1850 blev han efter en tids verksamhet med förbjudna konventiklar av hovrätten anklagad för "utspridande av villfarande lärosats och fortsättande därmed trots varning", samt landsförvisad. Domen stadfästes av Högsta domstolen. Detta riktade Europas uppmärksamhet på det efterblivna Sverige.
Prästen F G Hedberg, en tid nära förbunden med Rosenius, blev företrädare för en extrem evangelism och angrep gammalpietisterna, vilket bidrog till brytning med Rosenius. Hedbergianismens historiska betydelse ligger i att det blev i dessa kretsar, särskilt i Hälsingland, som baptismen först banade sig väg. Den från början ultralutherska Hedberg, som ständigt inskärpte barndopets och den lutherska bekännelsens fundamentala betydelse, blev den som beredde väg för den kalvinska baptismen. Denna rörelse dog snart ut till förmån för den rosenianska nyevangelismen, som passade svenska folkets religiösa kynne bättre.
Väckelserna under 1840-talet ledde här och där till ytterligheter, vilket bl a ledde till att Aftonbladet, som på 1830-talet kämpade för religiös frihet, slog om och yrkade på lagliga åtgärder. Man gav liv åt det nästan glömda konventikelplakatet. Detta bidrog också till att ivrarna för konventikelfrihet inte lyckades få det upphävt vid 1847-48 års riksdag.
Under 1840- och 1850-talen växte den högkyrkliga omedgörligheten fram och skapade en skarp konflikt inom själva prästeståndet, vilket avspeglar sig icke minst i debatterna där angående andaktsövningar och kolpotörsverksamhet.
---------------------------------------------------
Nästa gång: Riksdagsdebatten 1847/48

Kristen Topplista från  Jesussajten.se

måndag 7 januari 2008

Riksdagsdebatten 1840/41

* ngn notapparat som i uppsatsen används ej här i bloggen

Med tanke på prästeståndets ortodoxa, antipietistiska inställning, är det av intresse att notera, att det ändå var inom det ståndet, som frågan om konventikelfrihet först på allvar togs upp.
Det var kontraktsprosten Anders Sandberg, Madesjö, Kalmar län, som motionerade i riksdagen den 7 mars 1840 om upphävande av konventikelplakatet. Han har blivit kallad "prästeståndets samvete".
En kort karakteristik av den i fortsättningen i debatten ofta förekommande Sandberg kan vara på sin plats. Eftersom den här ges av en icke meningsfrände, är den inte alltför vackert målad.
Ärkebiskop Henrik Reuterdahl säger i sina memoarer om prosten Sandberg, att han var "kunskapsrik, oförtruten, talför, jag kan nästan säga till öfvermått, men alltid missnöjd, alltid gråtande och beklagande, outtröttlig i beskyllningar mot det förflutna och det närvarande, och opractisk i bestämmandet af botemedel för det onda;".
Sandberg var en nära vän till Wieselgren och Thomander och kämpade outtröttligt för konventikelfrihet.
Sandberg beklagar i sin motion att samhällets frihetssinne inte sträcker sig till att medgiva ostörd frihet i "Religions-saker". "Ty eger man frihet att vara ljum eller iskall i sitt religiösa lif, så måtte man också utan laga åtal få vara deruti så varm man vill".
Sandberg framhåller att sammankomster för sinnliga nöjen, "gästabud, spelsällskap eller dansnöje - till lekstuga eller supgille" åstadkommer lätt oskick och oordning, men är ändå inte förbjudna, men samlas man på "Sabbaten" för att sjunga eller läsa Guds ord, så hotas man med höga böter, fängelse, landsförvisning - allt enligt över 100-åriga författningar. Sandberg menar att man i toleransens tecken åtminstone skulle tillstå dessa båda kategorier "enahanda rättigheter". "Det är icke välbetänkt att låta en sådan stadga qvarstå i våra dagar".
Sandberg avslutar: "Fördenskull får jag vördsamt föreslå, att Kongl. Maj:ts Förbud, med sina svåra straffbestämmelser emot dylika sammankomster, af den 12 januari 1726, jemte Kongl Brefvet i samma ämne af den 2 Maj 1751, må varda upphäfne".

Motionen remitterades 14 mars 1840 till förenade utskotten, som lämnade sitt betänkande 23 februari 1841 och tillkännagav att kyrkolagskommittén redan beslutat föreslå upphävande av alla nuvarande stadganden gällande konventiklar och av motionärer i övrigt avsedda sammankomster. Ärendet väntade på att bli förelagt Kungl Maj:t för slutlig handläggning. Därför "anse Utskotten sig kunna tillstyrka, att den af Prosten Sandberg väckte motionen icke måtte till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda".
Detta resultat hade Sandberg förutsett.
I prästeståndets plenum 29 mars 1841 sade sig Sandberg vara nöjd med utvecklingen, men hoppades på snabbare behandling. Han önskade återremiss av betänkandet till utskotten, med anmodan om nytt utlåtande vari man tillstyrker Riksens ständer att anta kyrkolagskommitténs förslag, "sådant det uti betänkandet finnes infördt".
Det är den thomanderska paragrafen som åsyftas /"Husandakt må präst..."/, men med tillägget efter sista meningen: "Kan domkapitlet sådan oordning ej avstyra, anmäle saken hos Konungen".

Biskop H O Holmström, Strängnäs stift, ansåg inte att ständerna skulle vidtaga någon åtgärd med anledning av Sandbergs motion. Han ansåg inte heller frågan vara en ren lagfråga, utan av blandad lag- och ekonomisk natur. På proposition blev betänkandet av ståndet bifallet.

Ende reservant var kontraktsprost Nordhammar.

Såväl adelsståndet som borgarståndet biföll i april 1841 utskottsbetänkandet.

Inom bondeståndet uppstod animerad debatt. Liksom Sandberg i prästeståndet yrkade här Peter Jönsson, Träslanda, Jönköpings län, återremiss av betänkandet, samt önskade att ständerna måtte ingå till Kongl. Maj:t med "en underdånig anhållan, det Kongl. Maj:t snart täcktes taga dessa ämnen i öfwerwägande".

Yttrandena i bondedebatten var många och avspeglade folkmeningen i olika landsändar. Efter Peter Jönsson, Jönköpings län, talade Hans Jansson, Älvsborgs län och Nils Strindlund från Västernorrlands län. Medan Hans Jansson ville bifalla utskottets tillstyrkan, eftersom han var rädd för ett läseri, som föranledde oordning och villfarelse, kom Nils Strindlund med ett anförande i så djärva tongångar, att ett sådant tal under 1700-talet skulle ha varit förenat med livsfara. Hans inlägg är ett tecken på den nya anda, som tränger fram i de breda folklagren och särskilt i Norrland.
Strindlund yrkade återremiss av betänkandet och sade att de gamla författningarna ej varit till någon nytta för Staten eller Kyrkan, endast "medel för dålige Lärare att stjälpa en god sak..." En förordning i syftning med kyrkolagskommitténs förslag är vad Strindlund önskar.
Med 50 röster mot 20 biföll bondeståndet lagutskottets betänkande. Debatten återspeglar enligt Sundstedt "det välgrundade missnöje, som utbredde sig mer och mer över hela landet ifråga om tvångslagstiftningen". Men man ser också tecken på vidgad tolerans och större yttrandefrihet i konventikelfrågan, liksom de ortodoxas sammangaddning för att försvara sitt kyrkliga envälde.

-------------------------------------

Nästa gång: Väckelserörelser på 1840-talet

Kristen Topplista från  Jesussajten.se