Väckelserörelser på 1840-talet

Att konventikelfrihetens vänner höll sig tysta under 1844/45 års riksdag hade sin främsta förklaring i att nyevangeliska väckelserörelser på sina håll urartade och gick till våldsamma överdrifter. Störst uppmärksamhet tilldrog sig "Erik-Jansarna" i Hälsingland. Erik Janson menade , att "den troende är fullkomligt syndfri". Han bekämpade både pietismens och kyrkans lagiska förkunnelse.
George Scott introducerade metodismen i Sverige, därtill hitkallad av industrimannen Samuel Owen. Han anlände 1830 till Stockholm för att verka i det engelska kapellet vid Kungsträdgården och kom med sin verksamhet att spela en stor roll i vårt lands andliga utveckling. George Scott började utge Pietisten 1842. Han skilde på "formalisterna", de vane- och namnkristna, och "pietisterna", de verkligt gudfruktiga. Efter svåra förföljelser och ett överfall i engelska kapellet måste Scott fly från Sverige våren 1842.
Näst george Scott framstår C O Rosenius som förgrundsgestalt i 1840-talets väckelse. Han grundade Evangeliska Fosterlandsstiftelsen.
Henrikson (A. Henrikson: Svensk historia II/ Stockholm 1963) menar, att denne västerbottning sannolikt är " den inflytelserikaste lekmannapredikant Sverige någonsin haft".
Efter Scotts landsflykt övertog Rosenius ledningen av Pietisten. I Pietistens novembernummer 1848 hade Rosenius en artikel med rubriken `Några ord om Konventikel-plakatet´.
Han hävdar att regeringen numera tillät enskilda sammankomster och säger bl a: "Till deras skyddande har Regeringen nemligen förbjudit, att någon får göra laga åtal mot dessa sammankomster, med mindre något särskidt oskick derwid inträffat, som fordrar åtal...". Rosenius åberopar ett kungl cirkulär av januari 1837.
Det finns anledning att längre fram i framställningen återkomma till Rosenius.
Laestadianismen var en väckelserörelse med extatiska fenomen som sköt fart särskilt från 1846 i de lappländska bygderna. Lars Levi Laestadius mötte även hätsk fiendskap och motstånd. Inte heller han undgick anmälan hos domkapitlet, och rannsakningar. Man tog anstöt av läran om privatbikten och av de extatiska yttringarna såsom något i laestadianismen ingående fromhetsmoment. Men laestadianerna stod kvar i statskyrkan och ville inte separeras därifrån, ty den framstod för dem som ett skydd för de verkligt troendes samfund.
Pionjären för baptismen i Sverige var sjömannen F O Nilsson, som 1848 grundade den första svenska baptistförsamlingen i Halland. 1850 blev han efter en tids verksamhet med förbjudna konventiklar av hovrätten anklagad för "utspridande av villfarande lärosats och fortsättande därmed trots varning", samt landsförvisad. Domen stadfästes av Högsta domstolen. Detta riktade Europas uppmärksamhet på det efterblivna Sverige.
Prästen F G Hedberg, en tid nära förbunden med Rosenius, blev företrädare för en extrem evangelism och angrep gammalpietisterna, vilket bidrog till brytning med Rosenius. Hedbergianismens historiska betydelse ligger i att det blev i dessa kretsar, särskilt i Hälsingland, som baptismen först banade sig väg. Den från början ultralutherska Hedberg, som ständigt inskärpte barndopets och den lutherska bekännelsens fundamentala betydelse, blev den som beredde väg för den kalvinska baptismen. Denna rörelse dog snart ut till förmån för den rosenianska nyevangelismen, som passade svenska folkets religiösa kynne bättre.
Väckelserna under 1840-talet ledde här och där till ytterligheter, vilket bl a ledde till att Aftonbladet, som på 1830-talet kämpade för religiös frihet, slog om och yrkade på lagliga åtgärder. Man gav liv åt det nästan glömda konventikelplakatet. Detta bidrog också till att ivrarna för konventikelfrihet inte lyckades få det upphävt vid 1847-48 års riksdag.
Under 1840- och 1850-talen växte den högkyrkliga omedgörligheten fram och skapade en skarp konflikt inom själva prästeståndet, vilket avspeglar sig icke minst i debatterna där angående andaktsövningar och kolpotörsverksamhet.
---------------------------------------------------
Nästa gång: Riksdagsdebatten 1847/48