En bidragande orsak måste naturligt nog ha varit densamma, som gjorde konventikelfrihetsivrarna så återhållsamma 1844/45, nämligen "erikjansismen". Konventikelförsvararna kände t o m "skräck för allt vad konventikelfrihet hette", samtidigt som de ortodoxa fick starka argument mot konventikelfrihet.
Går man till prästeståndet och den debatt som följde på Sandbergs förnyade motion om konventikelfrihet, spårar man den våldsamma påverkan händelserna i Hälsingland och på andra ställen i landet haft. Under remissdebatterna i januari 1848 kom erikjansismen på grund av innehållet i doktor Sandbergs motion av den 23 december 1847 att nära nog undanskymma det väsentligaste i frågan.
Sandberg ångrade själv att han dragit in dessa läsar-oroligheter i sin motion. Han hade gjort det för att visa hur plakatet i det sammanhanget tillämpats, men insett, att detta förfaringssätt fjärmat diskussionen från motionens ändamål.
I själva sakfrågan innebar Sandbergs motion, att han stod fast i sin gamla övertygelse att konventikelplakatet skulle upphävas och föreslog nu att kyrkolagskommitténs nya stadga skulle antagas. Han sade sig ha hindrats från tidigare motioner genom betänkligheter inför oroligheterna bland läsarna i norra Sverige, men fann sig snarast förmoda, att det var " 1726 års Religions-Placat och dess tillämpning" som delvis orsakade de religiösa rörelserna i Hälsingland. Missgärningsmän landsförvisas icke, sade Sandberg, men de som "hade hållit eller bevistat sammankomster i enskilta hus för gudaktighetsöfningar...straffar Svensk lag med 2:ne års landsflykt".
Sandbergs motionsinlägg är mycket långt, salvelsefullt, men ändå sakligt, rikligt illustrerat med situationsbilder, där de orimliga proportionerna mellan gärning och lagpåföljd utmålas. Han framhöll också att eftersom man inte var så noga med att upprätthålla ordningen angiven i 1687 års förordning angående Sabbatsbrott - det förekom hantverksarbete och företogs resor under söndagsgudstjänsttid - kunde han inte heller anse oroligheterna i läseriet i Hälsingland 1844-45 behöva inge några betänkligheter.
/För att undgå lagens åtgärder utvandrade Erik Janson
med nästan hela sekten, c:a 1500 medlemmar, till
Amerika, där han grundade kolonien Bishop´s Hill i
Illinois. (E Janson var född i Biskopskulla i Uppland,
därav fick kolonien sitt naman) /
Till Sandbergs meningsfränder i prästeståndet hörde i föreliggande fråga komminister Jonas Janzon, Linköpings stift. Den 4 januari 1848 yttrade han bl a: "Vi behöfva icke detta Conventicelplakat. Det står såsom en utvext på Kyrkolagen och en anklagelse mot Presteståndet...".
Begreppsförskjutningen ifråga om husandaktens innebörd kommer till synes i denna debatt. Den ende, som här såg klart och gav uttryck åt skillnaden mellan husandakt och konventiklar, var örebroprosten, blivande strängnäsbiskopen Thure Annerstedt.
"Motionären har icke behörligen skiljt emellan hus-andakt och conventiklar". Annerstedt vände sig också emot Sandbergs tal om förföljelse och mot hans mening att det skulle vara förekomsten av 1726 års Religionsplakat, som föranledde de religiösa rörelserna i Hälsingland.
Det är ingen tvekan om att Annerstedts tolkning av 1726 års konventikelplakat är den historiskt riktiga, nämligen, att om många människor utom familjen samlas till andaktsövning, blir denna offentlig.
Biskop Heurlin , Växjö stift, hade varit kyrkolagskommitténs ordf. och själv deltagit i och gillat dess förslag rörande husandakt, avgivet 1839. Så långt instämde han i Sandbergs motion. Men kommittén hade tänkt sig ett ytterligare stadgande, som man ansåg ligga inom den borgerliga lagstiftningens område. "Criminal-lagen" borde innehålla stadgande om hur Kungl. Maj:t skulle handla. Eftersom denna lag, enligt Heurlin, inte innehöll något därom, skulle, om den antogs, "all påföljd och ansvar så väl för hittills såsom olagliga ansedda Conventiklar, som äfven för uppenbart affall från den rena Evangeliska läran" försvinna. Det skulle betyda oinskränkt religionsfrihet. Biskop Heurlin lämnar åt lagutskottet att avgöra om tiden är inne för en sådan reform och i så fall göra nödigt tillägg till kyrkokommitténs förslag och anvisa "Criminal-lagen" som rätt forum för sådant stadgande.
Majoriteten inom prästeståndet var under remissdebatterna 4 och 12 januari 1848 klart emot doktor Sandbergs motion på avgörande punkter, men var, liksom Sandberg och hans sympatisörer, bland vilka märktes professor Thomander, komminister Janzon, prosten Osteman och prosten Sidner, dock av den uppfattningen att en förändring i sakernas tillstånd måste ske.
Doktor Kristian Stenhammar anmärkte på att i motionen åberopades "Konungens Nådiga Proposition, innehållande samma lagförslag, som Motionären framställt, jemte förslag om det så kallade Conventicel-Placatets upphäfvande, och beledsagad af Justitiae-Canslers Embetets tillstyrkande utlåtande". Stenhammar menade, att vägen lagförslaget tagit till ständerna, via Sandberg, var ovanligt och visade den lösa grund motionären stod på, då någon proposition från Kungl. Maj:t till Rikets Ständer inte ens ännu ingått, vilket varit den officiella vägen.
Det var svårt att få bort erikjanismen ur debatten. Sedan Stenhammar och flera före honom förkastat Sandbergs mening att sätta erikjansismen som en följd av 1726 års plakat, återkommer även dåvarande domprosten i Lund, doktor Henrik Reuterdahl till samma fråga. Han ser "intet eller blott ett mycket ringa sammanhang mellan 1726 års Religions-Placat och tilldragelserna med Erik-Janssonska partiet i Helsingland".
Reuterdahls huvudsakliga anmärkningar på motionen är att den vill upphäva ett kyrkobud, men inget annat sätter istället, och han avstyrker därför motionen. Reuterdahl väntar sig positiva saker av överläggningarna om "ny Criminal- och ny Kyrkolag".
Prosten J E Forssell, Uppsala stift, finner nu mer än förr skäl för bibehållande av 1726 års plakat. Det gällde bara att rätt förstå dess syftning.
Professor J H Thomander var Sandbergs starkaste motionsförsvarare, detta allrahelst, som han själv i kyrkolagskommittén redigerat den paragraf av kyrkolagsförslaget som motionären upptagit.
Thomander uppträdde djärvt. Han erbjöd tillämpning av 1726 års plakat genom att tillstå att han varit med vid flera sådana konventiklar. ":jag lovar till och med att i afton bevista en sådan, jag anhåller att detta må tagas till det Högv. Ståndets Protokoll. Man försöke göra tillämpning af en så beklagansvärd lag,".
Vidare sade Thomander "att Conventikel-formen är den äldsta formen för Christlig Gudstjenst". Han är både frimodig och skarp när han påpekar att en ofullkomlighet i motionärens förslag ju lätt kan avhjälpas av ett förträffligt lagutskott och fyra fullkomliga ständer. Slutligen ": må man då icke längre förtrycka samveten med en lag, till hvars bibehållande man icke har rättighet. Må man göra rätt framför allt!"
Biskop Heurlin påpekade att om Sandberg i sin motion inte blandat in ämnen som inte hörde dit, utan "hade inskränkt sig att föreslå upphäfvandet af 1726 års Religions-Placat och antagandet af hvad Kyrkolagskommittén i dess ställe föreslagit, så hade de uppkomna stridigheterna icke uppstått".
Även om Sandbergs motion kom i förgrunden, förekom ännu en motion i samma ärende inom prästeståndet. Det var prosten A P Traneus motion av den 23 december 1847, där han föreslår omarbetning av 1726 års Plakat enligt sex punkter. Han motion finns iu sin helhet refererad i lagutskottets betänkande 21 september 1848 och gick i stort ut på att en viss prästerligt kontrollerad konventikelfrihet skulle medgivas.
Såväl Sandbergs som Traneus´motioner blev av lagutskottet lämnade utan avseende, även denna gång under hänvisning till kyrkolagskommitténs vilande förslag.
Doktor J A Säve, Härnösand, som var medlem av lagutskottet, hade under remissdebatten i prästeståndet gått på prosten Traneus´revisionslinje, liksom även doktor Stenhammar.
30 september 1848 föredrogs lagutskottets betänkande i prästeståndet, varvid prosten Anders Melander och doktor Sandberg gjorde de längsta uttalandena. Melander påpekade det meningslösa i att nu behålla plakatet. Det tillämpas ändå sällan och sammankomster av det slag plakatet vänder sig emot förekommer i allt större utsträckning. Olyckligt nog "k a n" dock författningen tillämpas.
Talmannen, ärkebiskop C F af Wingård, upplyste om, att en anhållan om konventikelplakatets upphävande vid en tidigare riksdag ingått till Kungl. Maj:t och där behandlats, "men lärer blifvit tills vidare uppskjuten vid inträffande af de Erik-Janssonska uppträdena i Helsingland, hvilka liksom erinrade om behofvet af ett lagstadgande, uti nu ifrågavarande hänseende".
Efter den långa diskussionen biföll prästeståndet lagutskottets betänkande. Reservanter: doktor Sandberg och prosten melander.
Adeln biföll betänkandet 30 september 1848 utan kommentarer. Samma dag
biföll även borgarståndet betänkandet.
Inom bondeståndet förelåg inte samma enighet. Där ansåg bl a Nils Strindlund att man borde avslå betänkandet. Flera talare var av den meningen att plakatet var "opassande för vår upplysta och toleranta tid" och det var med ogillande ståndet lät det bero vid utskottets betänkande.
--------------------------------------------
Nästa gång: Reformivern dämpas
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar