söndag 20 januari 2008

Avgörande riksdagen 1856/58. Debatt.

Den stadga, som 1858 slutligen ersatte konventikelplakatet, blev i hög grad präglad av kyrkans intresse att hålla lekmannaförkunnelsen under kontroll. Det var den omfattande, organiserade kolportörsverksamheten man tänkte på. Evangeliska Fosterlandsstiftelsen hade under sitt första år, 1856/57 fyrtiotvå anställda kolportörer.

Oscar I tog själv upp konventikelfrågan i sitt trontal 23 oktober 1856, hans sista riksdag. I talet utlovades bestämt en proposition om konventikel- och religionsfrihet. Där sades bl a att de lagbud, som hindrade religionsfrihet och fri andaktsövning, borde försvinna. Allmänna lagen skulle stå i närmare överensstämmelse med syftningen i grundlagens § 16.

Ärkebiskopen Reuterdahl, liksom dåvarande ecklesiastikministern L A Anjou, reagerade häftigt mot kungens i trontalet framförda egna övertygelse och förslag. Reuterdahl säger i "Svensk Kyrkotidning" bl a "att ett sådant förslag f r å n d e t h å l l e t aldrig mer må återkomma". Han säger vidare, att söndring och förstörelse kommer av sig själv, utan att de behöver utgå från den, som skall sammanhålla och bevara.

Nyutnämnde justitiestatsministern C A Günther däremot tillhörde det liberala partiet och delade kungens uppfattning.

Motionerna gällande konventikelplakatets avskaffande, vilka remitterades till lagutskottet, var friherre B A Leijonhufvuds, adeln, biskop J H Thomanders och prosten A Sandbergs, prästeståndet, samt herr J A Bodells, borgarståndet. I lagutskottets betänkande av den 2 oktober 1857 är samtliga dessa behandlade under rubriken "Om friheten inom den svenska kyrkan". Föreslår så lagutskottet i sitt betänkande att Rikets ständer måtte besluta "B) En författning hvarigenom Kongl. Plakatet den 12 januari 1726 emot särskilda religionssammankomster, jemte öfriga i samma ämne meddelade föreskrifter, varda till all kraft och verkan upphäfna".

Den länge och med spänning väntade kungl. propositionen om utvidgad religionsfrihet lades fram för ständerna under riksdagen 1856/58, vilket gör riksdagen kyrkopolitiskt särskilt betydelsefull. Fejden om konventikelplakatet kom att sluta med att de ortodoxa fick ett nytt maktmedel i striden mot de andliga rörelserna. Propositionen avsåg utvidgad religionsfrihet: landsförvisningsstraffet, lagen om förlust av arvsrätt för den som avfaller till annan religion, samt konventikelplakatet skulle upphävas. Plakatets avskaffande hade alltså sammankopplats med fråga om utvidgad religionsfrihet. Propositionen avsåg ej ett villkorslöst upphävande av konventikelplakatet. Det var de båda bestämmelser som avsåg prästers och myndighets rätt att närvara vid och rätt att upplösa konventikel, samt den med böter belagda handlingen att hålla sammankomst under gudstjänsttid utan särskilt tillstånd, som inskränkte friheten.

I riddarhuset behandlades den kungl. propositionen 18 juni 1857 och det slutade med att man remitterade den och yttrandena med anledning av den till lagutskottet. I den långa debatten uppehöll man sig mest vid religionsfrihetsfrågor i vidaste bemärkelse och undvek tämligen sorgfälligt propositionens § 6, konventikelparagrafen. Ser man till ståndets kritik av propositionen i dess helhet, i vilket ju konventikelparagrafen var en integrerad del, visade man sig till stor del vara negativt inställd till den, ex kammarherre Nils Tersmeden, hovpredikanten Casper Wolrath Tham m fl. Nils Tersmeden menade bl a att skillnaden mellan den gamla och den nya lagen är, att den förra bygger på stark förening stat - kyrka, medan den föreslagna tycks betyda förnekande av denna grundsats. Tham kan ej se vare sig motiven eller anledningarna till förslaget, utan önskar att de konungens rådgivare, som fanns inom ståndet gjorde ett förklarande uttalande. Han granskade därefter lagförslaget paragraf efter paragraf (dock ej § 6). Han gjorde det mycket detaljerat och ordrikt. Beträffande § 2 häpnar Tham inför, att om någon av statskyrkans präster "beträdes med utspridande av villfarande lärosats, så skall han genast lagföras och förbjudas att utöfva embetet; men om t ex en baptist reser omkring i landet och uppväcker förargelse genom irrlärors predikande, så kan han icke genast åtkommas, utan Justitie-Kanslern skall först underrättas om saken, och sedermera beror det på denna embetsmans pröfning, huruvida åtal skall anställas eller icke".

Bruksägaren P R Tersmeden, friherre Thure cederström, friherre Stephan Creutz, samt friherre Lars Hierta hörde till dem som prisade den kungliga propositionen, även om den sistnämnde hade en del anmärkningar att göra. Debatten avslutades med att propositionen och de i ärendet avgivna yttrandena remitterades till lagutskottet.

Starkast motstånd mötte den kungl. propositionen inom prästeståndet. 18 juni 1857 togs den upp till debatt, varvid bl a biskop Thomander yttrade sig över § 6, konventikelparagrafen. Han sade, att det talades om "rättigheten" att samlas till andaktsövningar, en term, som han ej ansåg skulle använts, inte så mycket på grund av egna utan andras uttalade betänkligheter. Han riktade till lagutskottet en anhållan, att det vid granskningen av hans egen motion i samma ärende måtte iaktta vad han i det avseendet anmärkt.

Propositionen remitterades till lagutskottet, men togs den 22 juni åter upp till diskussion. Prosten Lagergren instämde med Thomander, men ville tillägga, att han ansåg konventikelparagrafen vara ett ämne för sig. Den hade inget eller ringa sammanhang med det övriga. Doktor Sandberg visade sig vara tillfullo nöjd med § 6 i kungl. propositionen, ty där kungöres "en fri och obehindrad rättighet för Svenska Kyrkans medlemmar att äfven utom den allmänna gudstjensten sammankomma till gemensamma andaktsöfningar, så vidt dervid icke något företages, som strider emot lag och sedlighet eller störer allmän ordning". Han slutar sitt långa anförande sålunda: "Slutligen får jag bedja om ursäkt för min vanliga vidlyftighet".

I borgarståndets motsvarande debatt 22 juni håller religionsfrihetsivraren L W Henschen ett långt och inträngande tal, men nämner ingenting om § 6. Det var för övrigt ingen av de följande talarna, som yttrade sig över den paragrafen. Propositionen remitterades tillsammans med yttrandena till lagutskottet.

I de många yttranden som gjordes i bondeståndet 10 juli, berörde endast en talare, Olof Larsson, Gävleborgs län, § 6. Han ansåg konventikelplakatet borde upphävas eftersom det stod i strid med vår upplysta tids åsikter, och att det syntes honom orätt förbjuda religiösa sammankomster. Propositionen remitterades till lagutskottet.

Den kungl. propositionen, samt de olika motionerna angående konventikelplakatets upphävande, behandlades samtidigt av lagutskottet, varvid de senare, samt § 6 i prop. ingick i en särskild avdelning. Sandbergs motion var indelad i fem moment, varvid det fjärde innebar förbud för lutherska kristna att komma tillsammans i enskilda hus, för andaktsövningar med bibeln och lutherska kyrkans renläriga böcker.

Sandberg menade vidare, att ju mer det kunde ordnas att kyrkans vigda präster kunde tillfredsställa folkets andliga behov och umgås med kärlek och tålamod med oliktänkande, desto mindre skulle lekmannaverksamheten behövas, och då skulle såväl sakramentallagar som konventikelplakat bli helt överflödiga.

I biskop Thomanders motion `Författning´lyder en av de 3 paragraferna: "Hänsigten till de olika övertygelserna rörande conventiklars tillåtlighet och värde i och för sig erfordrar, att ingen sats, som uttrycker den ena eller andra meningen, intages i lagtexten, utan bör denna inskränka sig till sådant hvarom de tvistande utan uppoffring av sina grundåsigter kunna sig förena, under förutsättning af samtliga conventikel-författningars upphörande".

Ett memorial av herr J Bodell, borgarståndet, av den 15 nov 1856, innehåller bl a en anhållan om upphävande av konventikelplakatet och sakramentallagen.
I utskottsbetänkandet föregås det egna förslaget av kommentarer till motionerna och § 6 i kungl. prop. Man säger bl a att det inte längre är fråga om plakatets innehåll, utan om sättet för dess upphävande. Enl §6 i Kungl. Maj:ts Nådiga förslag, med tillslutning av motionären Leijonhufvud, skulle den nya lagen bestämma gränser för en konventikelfrihet med prästers och myndigheters rättighet att närvara, kontrollera och i förekommande fall upplösa sammankomsterna.
Biskop Thomander vill främst förekomma lekmannaverksamhetens vådliga utsträckning. Utskottet anser dock att det ovan påtalade är självklara saker som ej bör i lag formuleras. Prästerskapet har exempelvis en självklar rätt att bevista enskilda religionsövningar, det ingår i deras ämbete. Reglementerande i frågor av denna art anser utskottet mera skadar än gagnar.
Det märkliga i utskottets egna förslag är, att plakatet skulle upphävas utan att ny lag ersatte den.
Reservationer fogades till lagutskottets betänkande. Domprosten Björling, Västerås, avvisade det - ville istället ha en effektiv kontroll över konventikelverksamheten. Biskop Annerstedt, prosten Ljungdahl och professor Bring reserverade sig gemensamt, varvid den sistnämnde förde ordet, yrkande på ungefär samma tillägg som Björling, en lag till skydd mot "sådana sjelfkallade ledare, som tid efter annan besöka landsbygden, för att der uppväcka oro och sprida villfarelser".
Sundstedt påpekar att de meningsbrytningar, som lagutskottet påtalar, kom att dominera debatterna inom de olika stånden. Han säger vidare att adeln anmärkt på prästeståndets taktik beträffande de nya kyrkolagsförslagen, att det tillämpade det gamla ordspråket: "Den som vinner tid, vinner allt". Alltså ett förhalande av slutligt avgörande, som kännetecknat debatterna i såväl riksdagar, som det nu kom att bli 1857.
Debatten inleddes i prästeståndet 31 oktober 1857 av vice talmannen biskop Annerstedt (talman i denna riksdag var ärkebiskop Reuterdahl), som, liksom i sin reservation, anmärkte att det skulle bli svårare för kyrkan att utöva den rätta själavården, om man följde utskottsförslaget. Prosten Lagergren uttalar oro över kolportörsverksamheten och önskar återremiss beträffande litt. B) i utskottets förslag, med samma syftning som domprosten Björling i utskottet lämnade reservation. Doktor Säve yrkar avslag på den kungl. prop. i dess helhet och vill i stället för utskottets litt. B) sätta en föreskrift i likhet med biskop Thomanders motion. Han menar att konventiklar ofta är motsatsen av vad de borde vara.
Kontraktsprost Esaias M Tegnér (ej att förväxla med framlidne biskop Tegnér) instämmer i domprosten Björlings reservationsförslag. Utskottsreservanten prosten Ljungdahl säger att han visserligen ej tillhört pluraliteten för litt. B), men ej kunnat lämna sin röst för § 6 i kungl. prop., eftersom prästeståndet då ej skulle ha framgång i sina försök att använda kyrkliga medel mot otillbörligt utnyttjande av ledarrättigheten för andliga sammankomster. Ljungdahl anhåller om återremiss av litt. B). Ptrosten Anders Melander yttrade, att han vid 1848, 1851 och 1854 års riksdagar hade röstat för fullständigt avskaffande av konventikelplakatet, men att han nu, 1857, ansåg att så mycken söndring och villfarelse av baptistisk och mormonistisk art uppstått, att han ifrågasatte om det verkligen var lämpligt med fullkomligt upphävande, i synnerhet som utvidgad allmän religionsfrihet föreslås. Melander vill att något sättes i stället, om plakatet upphäves, och ansluter sig närmast till Thomanders förslag. I samma anda yttrade sig åtskilliga talare. Biskop K E Fahlcrantz, Västerås, yrkar även han på återremiss av litt. B) och hoppas att utskottet måtte komma därhän att beslut som kunde bidra till förebyggande av farorna med kolportörer och "extra-predikanter" kunde fattas.
Sundstedt säger: "Härmed hade biskop Fahlcrantz uttryckt de ortodoxas innersta avsikt: ett nytt konventikelplakat, som var bättre anpassat till de nuvarande förhållandena och som snabbt kunde tillämpas".
Kontraktsprosten J M Almquist, Växjö, vill ha bestämda lekmannavillkor uppställda. han yttrade bl a: "...man borde väl ej längre lemna fritt åt hvarjehanda vinkelpredikanter och sectmakare att oroa och agitera församlingarne, isynnerhet då man hör att sådane skrifter kunna colporteras, som, utgångna från ett visst tryckeri här i staden, innehålla fräcka beskyllningar och de gemenaste skändligheter emot Kyrkan och dess tjenare. Med de liberala tendenser, jag anses ega, vill jag dock inte kasta Kyrka och dess lära på gatan att nedsmutsas".
Efter domprosten Björling, professor Bring och hovpredikanten J Nordlund, framträdde så doktor Sandberg, som liknade det gamla konventikelplakatet vid en fågelskrämma, som ingen längre bryr sig om. Att uppliva det gamla plakatet genom en ny lagstiftning, syntes honom inte längre tidsenligt.
Prästeståndet avslutade diskussionen och återremitterade utskottets under litt. B) framställda förslag.
I riddarhuset visar adelns yttranden 31 oktober en stark benägenhet att bifalla kungl. prop. och avstyrka betänkandet, men vid votering angående nämnda proposition bifaller dock adeln utskottets tillstyrkande, att ej denna prop. må bifallas. Rösterna fördelade sig 137 - 78.
Till de, som velat bifalla kungl. prop.:s förslag hörde bl a friherre Cederström, herr P R Tersmeden, herr E H Carleson och med viss tvekan Lars Hierta. Tersmeden, Aftonbladets medarbetare, anförde bl a att det enda stånd som förkastade 1726 års plakat, när det infördes, var adeln, men med de tre övrigas beslut blev det lag.
Till motståndarna mot det kungl. förslaget hörde bl a herr Cederschiöld, greve E Sparre, herr Carlheim-Gyllenskjöld och herr Wolrath Tham.
4 november fortsatte adelns granskning av lagutskottets betänkande. I den diskussion, som här närmast gällde utskottsförslaget litt. B), skall här bara nämnas Jonas Alströmers yrkande på bifall till lagutskottets förslag att upphäva plakatet utan ny lag i dess ställe.
Adeln beslöt återremiss av nämnda utskottsförslag.
I borgarståndet 31 oktober hade rådman Henschen störst inflytande och hans åsikter delades av flera ståndsledamöter. Han och flera med honom hänvisade till § 16 i 1809 Rf. Efter flera diskussionsinlägg bifölls Kungl Maj:ts förslag till förordning med 34 röster mot 11.
Bondeståndets debatt samma dag inleddes av Ola Månsson, som inte sade sig gilla vare sig Kungl. Maj:ts förslag eller lagutskottets i betänkandet. Han hade ett eget förslag angående konventiklar, som gick ut på, att med avskaffande av nuvarande plakat, man finge en förordning, som skulle "drabba de egentligen brottslige, nemligen kolportörerna".
Detta förslag användes, säger Sundstedt, tydligen som underlag till lagutskottets utlåtande nr 61, på vilken grund Kungl Maj:ts författning om den nya konventikellagen utfärdades 1858.
Peter Jönsson i Träslanda understödde Ola månssons förslag, fastän han tidigare haft en radikalare uppfattning i syftning att få bort konventikelplakatet.
Bondeståndet återremitterade lagutskottets förslag litt. B) angående konventikelfrihet, med åtföljande av ståndsprotokollets anmärkningar, innehållande bl a Ola Månssons förslag.
------------------------------------
Nästa gång : Lagutskottets nya utlåtande. Debatt.

Kristen Topplista från  Jesussajten.se

Inga kommentarer: