"Hade sverige - såsom meningen tydligen från början varit - redan 1845 (samtidigt med Norge) eller 1848 fått den konventikelfrihet, som först ett årtionde senare - efter svåra slitningar - beviljades, så skulle kyrka och folk undsluppit ett av de mest beklämmande och förödmjukande kapitlen i landets hela historia".
Sven Wisborg säger att de ledande, även konungen, blev mera betänksamma i sin reformiver i den reaktion, som även drabbade Sverige efter februarirevolutionen 1848, vilken över hela Europa framkallat rädsla för vad de lägsta klassernas åtgärder skulle medföra. I Stockholm hade oroligheter utbrutit, där man hörde leverop för republiken (Frankrike) och för vars kvävande krävdes blodsutgjutelse. Samtidigt hade väckelserörelserna stora framgångar, vilket i sin tur gjorde kyrkans reaktion mera bestämd. De främsta bärarna av den nya högkyrkliga riktningen blev den s k stora teologiska fakulteten vid Lunds universitet: professorerna Reuterdahl, Melin, Bring och Sandberg. Deras kamporgan blev Svensk Kyrktidning, första numret 1855. Här tillämpade man de rådande tvångslagarna mot icke ortodoxa rörelser.
Om en kyrklig reaktion talar också docent Berndt Gustafsson, nämligen om en "konfessionellt kyrklig reaktion" efter februarirevolutionen 1848. Religionsfrihetsintresset svalnade. Händelserna i Hälsingland och Luleåbygden, där lekmän fungerat som nattvardsutdelare, hade upprört den kyrkliga opinionen, särskilt som rörelsen spritts till Stockholm. Den kyrkliga reaktionen bröt helt igenom under ecklesiastikminister Henrik Reuterdahl 1852-55. 1853 utfärdade han en förordning, där även de lekmän, som använde konventiklarna till uppbyggelseverksamhet nåddes av lagen, "även om det skedde inom den kyrkliga bekännelsens ram". I den åtalskampanj som följde råkade särskilt baptisterna illa ut. Bland kända personer var sångarkolportören Oscar Ahnfelt en av de flera gånger åtalsdrabbade. Både baptisternas egna sakramentsförvaltning och lekmannaförkunnelsen hotade den kyrkliga enheten, menade Reuterdahl. Sven Lodin säger att den kyrkopolitiska reaktionen var störst maj 1852 - mars 1858, då professorn, senare ärkebiskopen, Henrik Reuterdahl, var ecklesiastikminister. Hans huvudtes var att den kyrkliga enheten måste bevaras. Reuterdahl skrev 1853 en bok, där han försvarade tvångsordningen. Kyrkan skulle begagna sig av statens maktmedel. Boken som åsyftas är `Svenska kyrkans och skolans ifrågavarande angelägenheter´, där han berört frågan om "läseriet" bl a. För de gamla läsarna, exempelvis schartauanerna, har Reuterdahl enbart lovord. Men för de nya läsarna, som hedbergianismen och rosenianismen och andra nyläsargrupper, har han endast kritiska ord att säga. Han förbiser helt deras missionsuppgift "som bärare av en välbehövlig evangelisk-luthersk reaktion mot det i den gammalpietistiska folkfromheten på sina håll övermäktiga inslaget av katolicerande mystik och asketism". Bortsett från teoretiska och praktiska svagheter har de "röjt väg för en folklig förnyelse i Luthers och evangeliets anda, som knappast kan överskattas".
----------------------------
Nästa gång: Polemiken Reuterdahl - Thomander
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar