Det Ehrenborgska förslaget kom samma år som han själv avled. Han var då landshövding i Mariestad. Han var den förste som framställde ett direkt förslag till ny konventikellagstiftning. Han hade med avsikt underlåtit att göra några anmälningar till justitiekanslern, konventiklarna hade fått ha sin gång. Men han samlade in uppgifter om läseriets art och skaffade sig kännedom om sammankomsterna. Han såg i rörelsen både fel och förtjänster. Det blev ett spänt förhållande mellan läsare och präster. Till det goda hörde, att konventiklarna utgjorde "en motvikt mot lättsinnigheten, sedefördärvet och liderligheten". Den konventikelfrihet Ehrenborg föreslog skulle begränsat och strikt hålla sig inom den kyrkliga organisationens ram. Inga konventiklar på vardagar - barn och tjänstefolk fick inte vara med utan föräldrars resp husbönders tillstånd. "Utvandring" från ett pastorat till ett annat fick inte ske. Prästerskapet skulle alltid underrättas och godkänna de böcker som användes, samt gilla konventiklarnas ledare och talare.
Det låg en viktig principiell nyhet i Ehrenborgs förslag, ty enligt det skulle själva konventikeln ha laglig sanktion. I princip var det till en sådan lagändring med den innebörden, som konventikeldebatten slutligen skulle leda fram.
Ehrenborgska förslaget vann gensvar hos regeringen, men inte inom prästeståndet, där man vid 1823 års riksdag behandlade frågan om en ny konventikellag. Där krävde man tvärtom "nya åtgärder och en förändrad lagstiftning, inte i en mildare riktning utan fastmera i en strängare". De båda åsikter man här kan följa i riksdagsdebatten från 1823 fram till 1858 är i stort sett desamma: den ena att ge läsaresammankomster laglig sanktion - den andra att utbyta det gamla plakatet mot en efter nya förhållanden bättre anpassad stadga.
Nästa gång: Kyrkolagskommittén
------------------------------------------------------------------------------------------------
Kan vara dags att här följer Konventikelplakatets ordalydelse:
Konventikelplakatet av år 1726Kungl. Maj:ts förnyade plakat och förbud angående de olofliga sammankomster, hvilka uti enskilda hus till en särskild ocb enkannerlig gudstjänst förrättande anställas samt deras straff, som därmed beträdas, af den 12 januari I726.
"Vi hafva af en nådig och kristlig omsorg för en ren och oförfalskad gudstjänst och till att dervid en god ordning handhafva och bibehålla med Vårt riksråds råde funnit högst nödigt och nyttigt härigenom de före detta utgångna kungl. förordningar om olofliga sammankomster således förnya och vidare förklara, som följer: De förra kungl. påbuden och förordningarna äro af det klara och tydliga innehåll, att de ingen gudaktighetsöfning förbjuda, som ej heller Vår nådiga tanke och uppsåt är den att hindra, utan vilja fastmera alla Våra trogna undersåtar i gemen, och hvar och en i synnerhet därtill i nåder förmana, så att de för allting vinnlägga sig därom, huru de måga tilltaga i Guds nåd och vår Herre Jesu Kristi kunskap samt att visa underdånig lydnad emot Våra hälsosamma förordningar. Til den ändan föräldrar och husbönder måga och bära, efter den kristliga plikten, deras barn, anhöriga och tjänstefolk uti sina hus lära och undervisa samt lära och undervisa låta uti katekesen och deras kristendom, efterfråga och förhöra, hvad de kunna om helgdagarna lärt af predikan, dagligen med dem hålla bön, läsa ur bibeln eller några andra gudliga och här i Vårt rike vedertagna böcker så ock ett troget inseende hafva på deras lefverne och dem med eget exempel till gudaktighet föregå. Dock att de sig avhålla ifrån djupsinniga frågor och lärostridigheter, som för de enfaldiga äro för höga och kunna gifva anledning till någon villfarelse.
Men att uti privata och enskilda hus, man- och kvinnkön, gamla och unga, kända och okända, få eller flera, skola hafva frihet sig att samla och tillhopa komma allt under förevändning att bruka sin andakt och enkannerliga gudstjänst, den där med de vanliga sön- och helgdagars texters predikande och utläggande, böners och nya bönesätts förklarande finnes på åtskilliga ställen vara förrättad; det anse Vi hvarken för nyttigt eller oundgängligt utan mera såsom en skadlig nyhet, som en god ordning i Våra kristliga församlingar förstörer, hvilket i längden till självsvåld, missbruk och många farliga oredor skulle tillfälle och anledning gifva, utom det till befruktandes är, att mången av oförstånd och okunnighet i sin kristendom lätteligen kunde blifva till sådana irriga meningar och lärosatser anförd, som med den rena evangeliska läran ej vore öfverenskommande. Allt därför, emedan sådana sammankomster desto mindre kunna pröfvas till den sanna kristendomens utöfning nödiga, som Vårt rike, Gudi lof, de stora fördelar äger, att Guds ord hos oss rikeligen varder lärdt och predikadt, och hvar och en dessutan är frihet lämnad, i sitt hus att bruka sin andakt. Ty finna Vi rådsamt att afvskaffa och alldeles förbjuda slika olofliga smmankomster, så att den, som sig understår dem att hålla och tillåta, skall första gången böta två hundra daler s:mt, andra gången fyra hundra daler s:mt eller, i mangel af böter, plikta första gången med fjorton dagars fängelse på vatten och bröd, och andra gången med tre veckors fängelse på vatten och bröd. Men kommer han tredje gången igen, skall han på tvenne år ur riket förvisas. I lika måtto skola de, som sig till sådana sammankomster inställa, hvar för sig första gången böta fyratio mark s:mt, andra gången dubbelt och tredje gången fyradubbelt.
I det öfriga, som en ganska stor fåkunnighet uti kristendomskunskapen hos allt för många, särdeles af gemene man, förspörjes; ty skola prästerna efter deras ed och ämbetsskyldighet vara förbundna troligen sin anförtrodda hjord att vårda och utom de vanliga katekismiförhör i kyrkan esomoftast besöka sina åhörare i deras hus eller, där sådant bekvämligen ej låter sig göra, då några hus i staden och byar på landet i sänder sammankalla, på det de med all säkerhet måga fönimma deras framsteg i kristendomen och dem till den rätta salighetens grund och kunskap föra. Dock må prästerna icke utgifva några skrifteligen af dem uppsatta kristendomsspörsmål och svar, förrän de vederbörligen äro öfversedda och auktoriserade.
Och alldenstund sön- och helgdagar, hvilka till Guds ära och pris böra användas, af många obetänkta härtills med allehanda syndigt och ogudaktigt lefverne, såsom spel och dryckenskap samt annat förargligt väsende, i synnerhet på krogar och källare, blifva missbrukade, hvilket igenom de före detta utgångna stadgar och förordningar strängeligen är förbjudet; alltså pröfva Vi jämväl det vara högst nödvändigt, att en vaksam och allvarsam uppsikt däröfver hålles, huru de öfverträdelser, som emot kungl. stadgan om eder och sabbatsbrott den 17 oktober 1687, både i städerna och på landet föröfvas, hädanefter af vederbörande fiskaler, uppsyningsmän och betjänte må angifvas och till lagligt afdömmande fortskyndas.
Och på det de till större flit att uppspana dylika förbrytelser och därvid sina ämbeten behörigen förrätta må uppmuntras, vilja Vi dem icke allenast halfparten af dessa ofvannämda utan ock af alla de öfvriga böter, som i stadgan om eder och sabbatsbrott äro utsatta, tillägga. Vi bjuda och befalla fördenskull alla dem, som vederbör, i synnerhet Vår öfverståthållare i Stockholm, Våra guvernörer, och landshöfdingar, så ock magistraten i städerna, befallnings-, läns- och fjärdingsmän på landet, att de hörsamlingen rätta sig härefter, och öfver denna Vår förhoppning hålla en sträng hand, så att allt hvad däremot sker, må oförsumligen blifva angifvet och lagligen afstraffat."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar