Med tanke på prästeståndets ortodoxa, antipietistiska inställning, är det av intresse att notera, att det ändå var inom det ståndet, som frågan om konventikelfrihet först på allvar togs upp.
Det var kontraktsprosten Anders Sandberg, Madesjö, Kalmar län, som motionerade i riksdagen den 7 mars 1840 om upphävande av konventikelplakatet. Han har blivit kallad "prästeståndets samvete".
En kort karakteristik av den i fortsättningen i debatten ofta förekommande Sandberg kan vara på sin plats. Eftersom den här ges av en icke meningsfrände, är den inte alltför vackert målad.
Ärkebiskop Henrik Reuterdahl säger i sina memoarer om prosten Sandberg, att han var "kunskapsrik, oförtruten, talför, jag kan nästan säga till öfvermått, men alltid missnöjd, alltid gråtande och beklagande, outtröttlig i beskyllningar mot det förflutna och det närvarande, och opractisk i bestämmandet af botemedel för det onda;".
Sandberg var en nära vän till Wieselgren och Thomander och kämpade outtröttligt för konventikelfrihet.
Sandberg beklagar i sin motion att samhällets frihetssinne inte sträcker sig till att medgiva ostörd frihet i "Religions-saker". "Ty eger man frihet att vara ljum eller iskall i sitt religiösa lif, så måtte man också utan laga åtal få vara deruti så varm man vill".
Sandberg framhåller att sammankomster för sinnliga nöjen, "gästabud, spelsällskap eller dansnöje - till lekstuga eller supgille" åstadkommer lätt oskick och oordning, men är ändå inte förbjudna, men samlas man på "Sabbaten" för att sjunga eller läsa Guds ord, så hotas man med höga böter, fängelse, landsförvisning - allt enligt över 100-åriga författningar. Sandberg menar att man i toleransens tecken åtminstone skulle tillstå dessa båda kategorier "enahanda rättigheter". "Det är icke välbetänkt att låta en sådan stadga qvarstå i våra dagar".
Sandberg avslutar: "Fördenskull får jag vördsamt föreslå, att Kongl. Maj:ts Förbud, med sina svåra straffbestämmelser emot dylika sammankomster, af den 12 januari 1726, jemte Kongl Brefvet i samma ämne af den 2 Maj 1751, må varda upphäfne".
Motionen remitterades 14 mars 1840 till förenade utskotten, som lämnade sitt betänkande 23 februari 1841 och tillkännagav att kyrkolagskommittén redan beslutat föreslå upphävande av alla nuvarande stadganden gällande konventiklar och av motionärer i övrigt avsedda sammankomster. Ärendet väntade på att bli förelagt Kungl Maj:t för slutlig handläggning. Därför "anse Utskotten sig kunna tillstyrka, att den af Prosten Sandberg väckte motionen icke måtte till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda".
Detta resultat hade Sandberg förutsett.
I prästeståndets plenum 29 mars 1841 sade sig Sandberg vara nöjd med utvecklingen, men hoppades på snabbare behandling. Han önskade återremiss av betänkandet till utskotten, med anmodan om nytt utlåtande vari man tillstyrker Riksens ständer att anta kyrkolagskommitténs förslag, "sådant det uti betänkandet finnes infördt".
Det är den thomanderska paragrafen som åsyftas /"Husandakt må präst..."/, men med tillägget efter sista meningen: "Kan domkapitlet sådan oordning ej avstyra, anmäle saken hos Konungen".
Biskop H O Holmström, Strängnäs stift, ansåg inte att ständerna skulle vidtaga någon åtgärd med anledning av Sandbergs motion. Han ansåg inte heller frågan vara en ren lagfråga, utan av blandad lag- och ekonomisk natur. På proposition blev betänkandet av ståndet bifallet.
Ende reservant var kontraktsprost Nordhammar.
Såväl adelsståndet som borgarståndet biföll i april 1841 utskottsbetänkandet.
Inom bondeståndet uppstod animerad debatt. Liksom Sandberg i prästeståndet yrkade här Peter Jönsson, Träslanda, Jönköpings län, återremiss av betänkandet, samt önskade att ständerna måtte ingå till Kongl. Maj:t med "en underdånig anhållan, det Kongl. Maj:t snart täcktes taga dessa ämnen i öfwerwägande".
Yttrandena i bondedebatten var många och avspeglade folkmeningen i olika landsändar. Efter Peter Jönsson, Jönköpings län, talade Hans Jansson, Älvsborgs län och Nils Strindlund från Västernorrlands län. Medan Hans Jansson ville bifalla utskottets tillstyrkan, eftersom han var rädd för ett läseri, som föranledde oordning och villfarelse, kom Nils Strindlund med ett anförande i så djärva tongångar, att ett sådant tal under 1700-talet skulle ha varit förenat med livsfara. Hans inlägg är ett tecken på den nya anda, som tränger fram i de breda folklagren och särskilt i Norrland.
Strindlund yrkade återremiss av betänkandet och sade att de gamla författningarna ej varit till någon nytta för Staten eller Kyrkan, endast "medel för dålige Lärare att stjälpa en god sak..." En förordning i syftning med kyrkolagskommitténs förslag är vad Strindlund önskar.
Med 50 röster mot 20 biföll bondeståndet lagutskottets betänkande. Debatten återspeglar enligt Sundstedt "det välgrundade missnöje, som utbredde sig mer och mer över hela landet ifråga om tvångslagstiftningen". Men man ser också tecken på vidgad tolerans och större yttrandefrihet i konventikelfrågan, liksom de ortodoxas sammangaddning för att försvara sitt kyrkliga envälde.
-------------------------------------
Nästa gång: Väckelserörelser på 1840-talet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar