Kommentarer till den nya konventikelförordningen av år 1858

Den nya konventikellagen gav präster och kyrkoråd rätt att förbjuda bönemöten, när de ansåg att de ledde till kyrklig söndring. Baptisterna anlitade då en advokat, rådman L W Henschen i Uppsala, som rådde dem att uppge att de "avfallit från den rena läran" och därför ej stod under konventikellagen utan skulle landsförvisas enligt strafflagen. Men landsförvisning gick inte längre för sig. Allt detta ledde så småningom fram till en ny religionslagstiftning och 1860 bröt den religiösa toleransen igenom i Sverige.
Ur Norrköpins Kyrko-Tidning, 1:a årgången, n:o 1, maj 1959, gör utgivaren, C H Rundgren, jämförelser med det gamla plakatet. Det nya har en bestämd fördel däri, att lagens tillämpare fått bestämda gränser för sin verksamhet. Däremot står den den förra efter vad det gäller den religiösa andan. Rundgren beklagar djupt att man i den nya lagen tagit bort förmaningen till husandakt. Om prästen skall uppmuntra eller förkasta en sammankomst blir helt beroende på prästens subjektiva uppfattning. Slutsatsen blir att många betänkligheter kan ifrågakomma, innan en präst befordrar särskilda sammankomster för andaktsövningar. Prästens ansvar, att avgöra om en predikan "anses leda till söndring i kyrkligt hänseende eller förakt för den allmänna Gudstjensten, eller eljest till undergräfwande af religionens helgd", kan bli omöjligt att bära.
Rosenius uttalar sig i Pietisten, först i nr 2 1858, med anledning av att den nya lagen aviserats, senare i nr 10 samma år, då lagen sanktionerats av konungen. Vid första tillfället påpekar Rosenius att man bör se i den nya lagen, med vilken lätthet den kan användas till förföljelse av de kristna. Lagen ger inte tillfälle till bevis, ty den säger inte, att man skall böta för sättet på vilket man talar, utan för att man "underlåter att ställa sig till efterrättelse kyrkorådets förbud" etc. Kyrkorådet behöver bara "anse", att ett tal har sådana menliga följder.
I nr 10 fäster Rosenius rubriken "Det är nu lofligt att församlas i Jesu namn!" Inför Gud, säger han, och sant upplysta samveten, har det alltid varit lovligt att göra vad kärlekslagen kräver; men nu är det också lovligt inför den borgerliga lagen och för deras samveten, som bero av den lagen.
I sin skrift `Konventikelplakatet´säger Sven Wisborg: Kanske karaktäriserade Sandberg situationen rätt vid 1856/58 års riksdag, då han förklarade: "Huru har nu den religiösa och kyrkliga ställningen inom riket gestaltat sig under de senast förflutna sex à sju åren? En olycksdigrare tid har väl svenska kyrkan icke genomgått på 2½ århundrade sedan den gamla liturgiska striden om Röda boken under Johan II:s och Katarina Jagellonias dagar".
I den nya konventikelförordningen av 1858 lägger man märke till tre ting: 1) frihet till konventiklar 2) en vidsträckt uppsiktsmyndighet för andliga och världsliga lokala myndigheter 3) förvandling av fängelse på vatten och bröd till vanligt fängelse, samt borttagande av straff för deltagande i konventikel.
Westin konstaterar, att vid riksdagen 1856/58 bröts de högkyrkligas motstånd, men inte utan kompensation, eftersom man genomdrev den nya konventikelförordningen. Förordningen blev i stort sett gällande fram till våra dagar. I den fanns ingenting som hindrade omedelbara åtal.
Baptister, metodister, frälsningsarméofficerare m fl åtalades enligt denna lag, som ändrades något 1868. En som råkade särskilt illa ut var den bekante evangelisten Fredrik Fransson, under 1880-talet.
Westin gör en kort jämförelse mellan Sverige och de tre övriga nordiska länderna och konstaterar att "historien har visat, att en anspänd och kämpande nationalism har en direkt konserverande verkan i kyrkligt avseende". Uppslutningen kring statskyrkan har varit fastare i Danmark, Norge och Finland under de sista hundra åren, än i Sverige. Orsaken skulle vara starkare stimulerad och engagerad nationalism.

Sammanfattning

Den långa och segslitna kampen om konventikelplakatets upphävande blev för konventikelfrihetsivrarna endast en halv seger, när man i en något uppgiven stämning "gick över mållinjen" 1858. Men många av dem, Sandberg inräknad, hade under de sista åren slagit av på takten i sin motionsiver, brända av de nyevangeliska ytterligheterna och dess följder, erikjanismens vådor, läsarupplopp, hetsiga angrepp i pressen på kyrkan och staten, missbrukade konventikelrättigheter osv.
Ändå vilar något av en "doktor Sandbergs ande" över hela denna frågas förlopp. I många och långa uttalanden kämpade han tappert för "den goda saken", ofta hånad och med ironi och irritation betraktad av andra inom det egna ståndet.
Det är anmärkningsvärt att prästeståndet serverade de flesta motionerna för det gamla plakatets uppfävande, trots att det var just i detta stånd man höll sig hårdast fast vid det gamla. Men ser man närmare på dessa motioner finner man att det saknas en enig linje dem emellan - att splittringen finns redan där, och kan misstänkas vara avsiktlig. Sundstedt m fl författare har just påpekat prästeståndets "förhalningstaktik". Om den var medveten måste den ha gått ut på att inte släppa det gamla förrän ett nytt "vapen" att kontrollera lekmannaverksamheten, kolportörerna och dissenters av olika slag förefanns. Föreliggande framställning bekräftar snarare att så var fallet.
Det dröjde inte heller länge, förrän den nya konventikellagen kom att tillämpas, till och med i mycket större utsträckning än det gamla plakatet, säger Sundstedt, särskilt i övre Norrland. Och Sundstedt refererar docent Allan Sandevalls avhandling om Separatismen i övre Norrland efter 1855, och citerar: "Aldrig tidigare i norrlandsläseriets historia hade ingripandena mot läsarnas sammankomster haft tillnärmelsevis samma omfattning som under åren närmast efter upphävandet av 1726 års konventikelplakat".
------------------------------
Här är min uppsats slut, men åtföljes av bilagor, dels texten i 1726 års konventikelplakat, dels Käll- och litteraturförteckning - vilket allt kommer i nästa och sista avsnittet

Lennart Pernestrand