Riksdagsdebatten 1850/51

Sandberg återkom i denna riksdag med sin tredje motion för konventikelfrihet. Han framställde två alternativ: dels att följa kyrkolagskommitténs förslag om upphävande, ersatt av den förordning som där anges, dels, om detta ej ginge igenom, föreslog Sandberg, att plakatet och övriga förordningar mot gudaktighetsövningar upphävs. I detta instämde bl a prosten Melander.
När denna motion, som föredrogs i prästeståndet 30 december 1850, åter togs upp till debatt 4 januari 1851, kritiserades Sandberg av kyrkoherde K O Björling, Arboga, för att ej kunna skilja på konventiklar och husandakt. En anmärkning som Annerstedt framförde redan 1847/48. Björling framhåller att det är lika viktigt att uppmuntra husandakten, som att se till att konventiklar tillåtes endast med tillbörlig inskränkning. Han föreslår därför att den gamla lagen måtte bibehållas, tills en som med kraft förhindrar olovliga sammankomster, stiftats. Motionen remitterades till lagutskottet.
I lagutskottet biträddes motionen och tillstyrktes att ständerna måtte besluta en författning enligt en lydelse omfattande fyra paragrafer. §2 lyder: "Komma med husvärdens tillstånd till sådan andaktsöfning flere än det egentliga husfolket, och är prest ej närvarande, vare andaktsledare och husvärd framför andra ansvarige, att en kristlig ordning därvid iakttages, att sammankomsten ej sker under offentlig gudstjenst, ej heller förlänges utöfver kl 10 på aftonen, att predikan ej hålles samt at´t villfarande lära ej sprides. Öfver tillvaron af så utvidgande andaktsöfningar hafve Pastor och Kyrkorådfet uppsigt".
I §3 nämnes böter för överträdelse av bestämmelserna. Vid förnyad överträdelse skulle böterna fördubblas, men aldrig övergå 63 rdr 32 sk banko.
I den livliga debatt som följde i prästeståndet, sedan man tagit del av betänkandet. Säve och kyrkoherde Per Hasselrot, Skara, reserverade sig.
I sina Memoarer säger ärkebiskopen Henrik Reuterdahl i kapitlet `Riksdagen 1850-51´att Sandberg mötte kraftigt motstånd och ingenting uträttade. Han ironiserar över hans motion och yttranden, men framhåller däremot förtjänsten i att prosten Forssell framlade och förklarade konventikelplakatets tillkomst genom att forska i riksarkivet. Reuterdahl fick en avskrift i ärendet och fann den instruktiv.
Adelsståndet avslog lagutskottets utlåtande i likhet med prästeståndet och med i stort samma motiveringar.
Inom borgarståndet måste man ta till votering. Där röstade 27 för och 8 emot konventikelplakatet, varvid lagutskottets betänkande avslogs.
Bondeståndet däremot, som i denna fråga troget följt prästeståndet, tillstyrkte lagutskottets betänkande och yrkade bifall, utan kommentarer.
Ernst Newman menar att detta måste skett i misshugg - att man fastnat vid betänkandets första del, rådman Winges motion avstyrktes, och sedan utan närmare granskning och eftertanke ha tagit den senare delen på köpet.
Den åsyftade motionen av rådman P E Winge, borgarståndet, som av lagutskottet lämnades utan avseende, skall här ej närmare behandlas, då den rörde sig om religionsfrihet i vidare mening, som är intressant i sin reformiver. I motionen heter det bl a: "Jag dristar derföre föreslå, att alla de paragrafer, hvilka binda oss vid en Statskyrka, måtte upphäfvas..." Han hänvisar istället till 1809 Rf där i § 16 religionsfrihet utlovas.
---------------------------------
Nästa gång: Ahnfelt och åtalskampanjen