Friherre C A Raab jämförde de svenska läsarrörelserna med engelska sekter och tyska andliga rörelser, där strider förekommit. I Sverige har det varit uppståndelse kring läsare och Jansenister m fl. Hur man än bedömer dessa rörelser. har de dock fört "till väckandet af den religiösa slummer, som länge herrskat inom kyrkan". Motionen avslutades med ett tillstyrkande av konventikelplakatets upphävande i huvudsak men med tonvikt på att fri religionsövning skulle gälla kyrkans egna bekännare, inte för mormoner, katoliker el liknande.
Motionen remitterades den 22 december till lagutskottet.
31 december 1853 framlade expeditionssekreteraren H A O Carlheim-Gyllenskjöld en motion i samma ämne med konkret förslag till förnyad plakatlydelse, vilken motion han närmare motiverade vid plenum 11 januari 1854. Vad han i sin motion avsåg, var att få en ändring i plakatet, så att inte "underdomare", på grund av egen, oriktig, uppfattning av plakatets innehåll, skulle tillämpa det mot andaktsövningar i enskilt hus, där endast vänner bad och sjöng till uppbyggelse och med godkända andaktsböcker. Här måste plakatet förklaras och förtydligas och föreslår Gyllenskjöld också en, efter plakatets rätta tolkning, utsträckning av den "trånga gränsen för Svenska medborgares frihet att samlas till andaktsöfning i enskilte hus". Remitterades till lagutskottet.
I sitt betänkande av den 30 maj 1854 framhöll lagutskottet att dess bifogade förslag till väsentlig del överensstämde med Carlheim-Gyllenskjölds, den hade rentav varit till ledning.
Från borgarståndets sida inkom den 7 januari 1854 rådman L W Henschen med en motion om plakatets upphävande som inneslöt två alternativ. Antingen borde förbudet mot religiösa sammankomster upphävas, eller också skulle avges en förklaring, att dessa förbud "genom 16 § Regerings-Formen" modifierats därhän, "att endast de sammankomster, som stört samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommit, kunna åtalas". I förra fallet borde de upphävda förbuden ersättas antingen med de av kyrkolagskommittén föreslagna stadgarna, eller också med de av Högsta domstolens majoritet den 16 oktober 1844 tillstyrkta bestämmelserna.
Motionen remitterades till lagutskottet.
Inom borgarståndet väcktes också en motion av C F Spångberg, vilken också gick till lagutskottet. Motionen föreslog, att plakatet skulle upphävas och ersättas av stadgandet, "att den, som, utan att vara prestman eller eljest dertill vunnit behörigt tillstånd, beträdes med predikande, bibelförklaringar, förrättande av dop, utdelande af sacramenter eller andra presterliga göromål, skall första gången inkallas till Consistorium och allvarligen varnas, men, om han förnyar sin förbrytelse, dömas till fängelse med arbete i sex månader, samt, om han än ytterligare fortfar sitt lagstridiga handlingssätt...under sin återstående lifstid insättes på dylikt fängelse".
Från bondeståndet inkom en motion från Gustaf Bjerkander, Skaraborgs län, som krävde att plakatet i sin helhet skulle upphävas.
Av dessa fem motioner var det alltså Gyllenskjöldska, som utgjorde grunden till lagutskottets förslag i sitt betänkande, nr 34. Man föreslog att ingen skulle få anordna eller upplåta plats för religiösa sammankomster utanför den egna församlingen. Tid och plats skulle på förhand anmälas hos pastor och den kommunala ordningsmakten, så att dessa myndigheter kunde komma och kontrollera att inget störande ägde rum. Skulle man finna oordning eller irrlärighet förekomma, kunde pastorn upplösa och tillfälligt förbjuda sådana sammankomster. För brott mot författningen stadgades böter från 10 till 500 riksdaler.
När betänkandet föredrogs i riddarhuset 21 juni 1854, sade sig Gyllenskjöld ha blivit av utskottet missuppfattad och inte alls kände igen sin motion i deras förslag. Han hade ju föreslagit ändring endast av andra momentet, men utskottet föreslog upphävandet av plakatet i dess helhet.
Den mycket långa debatten slutade med votering, utfallande så, att man med 44 ja mot 17 nej antog ett i lagutskottet framställt reservationsförslag av professor Bring med vissa av herr von Hartmansdorff gjorda förändringar. Utskottets förslag förkastades däremot.
Professor E G Bring, Lund, ultrakonservativ, tillhörande prästeståndet, fann lagutskottets förslag alltför givmilt gentemot lekmännen och nära nog diskriminerande för prästerskapet. Skulle utskottets förslag antas, skulle "samhällsupplösande oordningar" legaliseras, prästerskapets ställning förändras och grundvalarna för den kyrkliga ordningen rubbas, sade han bl a. I sitt eget förslag försäkrar han sig om att kyrkans ledning håller sin stränga hand över sammankomsterna och förhindrar oordning och lekmäns alltför fria utnyttjande av sina rättigheter.
Borgmästaren A E von Hartmansdorff tillhörde också reservanterna inom lagutskottet, i samma högkyrkliga anda som professor Bring.
I prästeståndets behandling av lagutskottets betänkande 21 och 22 juni 1854 måste votering företas beträffande Brings förslag, mot vilket beslut reserverade sig bland andra doktor Sandberg, som återigen hänvisade till sitt föregående förslag till ändring i enlighet med 5§ i 2 kap av kyrkoklagskommitténs förslag.
Mot lagutskottets betänkande yttrade sig skarpt och ironiskt domprosten Thomander. Prästen skall skriva till prosten, prosten till domkapitlet och domkapitlet till prosten, och så prosten till prästen, och vem vet, menade Thomander vidare, om icke av förhållanden kan påtalas , att prästen skriver till landshövdingen, landshövdingen till kronofogden, kronofogden till länsmannen, länsmannen till kronofjärdingsmannen, innan verket kommer igång. Ville det sig illa kunde det bli åtta skrivelser för tre konventiklar, där inget ont hade skett. Kontraktsprosten J A Forssell ansåg däremot att man kommit ett gott steg framåt. Det var ju första gången lagutskottet behandlat frågan på fullt allvar. Han kritiserar Thomander för att denne gått för långt i sin kritik av lagutskottets förslag.
L W Henschen yttrade sig i borgarståndet 16 juni 1854 med anledning av ifrågavarande betänkande misslynt över förslaget till omarbetning. Bl a anmärker han på att det skulle vara ett nödvändigt villkor för att hålla sammankomster, att man i förväg måste anmäla hos pastor för kontrolls skull. Pastorn kan vara bortrest - han kan hysa anti- eller sympatier, vilka då får ge utslag.
Det rådde stor oenighet inom ståndet huruvida man skulle återremittera eller helt avslå lagutskottets betänkande. Vid sluten votering blev utslaget 23 mot 22 för återremiss. Man avslog alltså betänkandet med knappast tänkbara marginal, utan risk för att anta det.
Bondeståndet yrkade avslag på betänkandet. Peter Jönsson i Träslanda, som 1841 var på samma linje som Sandberg beträffande konventikelplakatets avskaffande, hade nu ändrat inställning och ansåg det vådligt att avskaffa utan att stadga något i stället. Men han var inte nöjd med betänkandet. Angående professor Brings förslag ville Jönsson ha tillägget att husfader skulle äga rätt att i husandakten tillåta även sina anhöriga och vänner att närvara.
Två stånd här mot två. Prästeståndet och adeln hade röstat för professor Brings förslag, medan borgar- och bondestånden avslagit betänkandet i dess helhet.
Det konkreta författningsförslag, som professor Bring, såsom reservant mot lagutskottets betänkande, utarbetade, var, säger Österlin, alltför rigoröst för att kunna ha någon utsikt att bli antaget av riksdagen.
-------------------------------------------
Nästa gång: Avgörande riksdagen 1856/58. Debatt.
