Norrländska byabönerna - Nyläsarna

Förr i tiden kallades de frikyrkliga läsare.

Susning.nu säger:
"Läsare kallades anhängarna av en tidig form av frikyrkorörelse i Sverige, från cirka år 1750 till år 1850. De var medlemmar av svenska kyrkan och delade dess lutherska tro, men läste dessutom aktivt Bibeln både enskilt och i vid sammankomster. Sina rötter kan "läseriet" sägas ha i pietismen. Vid mitten av 1800-talet uppstår organiserade rörelser för ett mer aktivt kristet liv, både inom svenska kyrkan (Evangeliska fosterlandsstiftelsen) och de första frikyrkorna (som bryter sig ut). "
Många kyrkliga frågor under 1800-talet hade sin upprinnelse i det norrländska läseriet. Man hade länge haft tillåtna lekmannasammankomster i Norrland, de s k byabönerna.
Byabönerna ersatte i glesbygderna kyrkogudstjänsterna. Detta visade sig under separatismens framväxt få stor principiell betydelse. Byabönerna, liksom herrnhutarnas rätt att ha samlingslokaler i en del städer, där man faktiskt ägde tillträde till ordnad predikoverksamhet, undergrävde konventikelplakatets ställning.
Men nyläsarna gick utanför byabönernas ram. I Luleå och Piteå kom man samman till egna gudstjänster för inte bara läsning och bön, utan också utläggning och predikan av lekmän. I denna rörelse visade man öppen kritik mot såväl präster som kyrkans liturgi, och snart övergick rörelsen till ren separatism.
1820 författade justitierådet Josua Sylvander ett PM i läserifrågan. Själv i förbindelse med herrnhutismen var han den förste, som offentligt gjorde gällande, att man inte längre kunde tillämpa konventikelplakatet. Dels visade han på de tillåtna byabönerna, dels framhöll han, att plakatet inte längre överensstämde med grundlagen. I 1809 års Rf § 16 hette det nu, att "Konungen bör skydda var och en vid en fri utövning av sin religion, så vitt han icke störer samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommer".
Sylvander torde, säger L. Österlin, vara den förste ämbetsman, som dragit den konsekvensen av nämnda paragraf. Vad man emellertid avsåg med formuleringen var ökad frihet för kyrkans medlemmar, att "lätta på den ortodoxt kyrkliga övervakningen"(C.A. Hessler). Men motsvarande lättnader borde nog, enligt Sylvander, komma läsarna till godo.

Nästa gång: Ehrenborgska förslaget 1823

Del av källförteckning i den följd den använts:
S. Rydenfeldt ----- Kristendomen i rövarhänder. Artikel i Samtid och Framtid nr 1, 1958.
L. Österlin ------- Debatten om konventikelplakatets upphävande. /Ur Pleijel m fl På stugmötenas tid.../(Klippan 1958)