Vad är en konventikel?

Susning.nu har en bra beskrivning, som jag börjar mitt skrivande med. Därefter följer utdrag ur en av mig skriven uppsats om Konventikelplakatets avveckling - debatten inom och utanför riksdagen 1823 - 1858. Mellan utdragen lägger jag in kåserande och/eller kritiska synpunkter på splittringsbeteende och sekterism inom framförallt den frikyrkliga sektorn än idag. Ekumenik är eftersträvansvärd enligt många med mig och det hindrar inte att grupper samlas där de trivs bäst med varandra och där Gud är med och evangeliet obesudlat.
Så är min inklistring från susning.nu:

En konventikel (av latinets conventiculum som är diminutiv av conventus som betyder större samling. Se konvent) är en liten religiös samling för bibelstudier och bön, oftast i hemmiljö, och oftast ledd av personer utan teologisk utbildning.
Konventiklar blev vanliga i Sverige i början på 1700-talet, när pietismen spred sig till Sverige. Staten och kyrkan såg emellertid denna nya fromhetsrörelse som ett hot eftersom dessa samlingar leddes av personer utanför deras kontroll, och förbjöd den i konventikelplakatet år 1726. Sedan var religiösa samlingar i hemmen (förutom husandakter för familj och gårdsfolk) förbjudna fram till år 1858 och det var påbjudet att gå i kyrkan och ta nattvarden till år 1863. I och med att upphävandet av konvetikelplakatet tog 1800-talets stora folkväckelse, som på sikt blev frikyrkorna, fart.
Konventiklar förbjöds alltså 1726. Det var inte samma sak som att de upphörde. Det är samma förhållande som alltid, när något av hjärtat sant och brinnande blir utsatt för förföljelse eller hot. Det finns ett gammalt kyrkotalesätt, som bygger på historisk erfarenhet: Martyrernas blod är kyrkans utsäde!

Wikipedia nämner Sicklamålet, där ju Arvid Horn är ett namn att uppmärksamma. jag återkommer till det, men klistrar in Wikipedias inledning om Konventiklarna:
Sicklamålet var ett religionsmål under 1720-talet i Stockholm, som ledde till att Konventikelplakatet infördes. Bakgrunden var att ett sällskap pietister höll ett par andligt upprymda sammankomster i "privat regi" på ett värdshus i Nacka. Sången och lovprisningen till Gud blev så högljudd, att folk utanför huset samlades och undrade vad som pågick. De hade aldrig hört sådant förut, utan var vana vid kyrkogudstjänsternas tunga och stilla psalmer.
Sällskapet blev anmält, och efter en utdragen rättegång, där de fortsatt frimodigt förkunnade sin tro, blev de slutligen frikända.
För att förhindra att sådana händelser skulle upprepas och för att över huvudtaget stoppa spridningen av pietismen, såg det ortodoxa lutherska prästerskapet till att det infördes en ny lag som förbjöd enskilda andliga "konventiklar". Vilket i sin tur ledde till att den pietistiska rörelsen radikaliserades och många bland dem trotsade förbudet och höll konventiklar. Och så blev det nya rättegångar, och i vissa fall landsförvisningar eller hårda fängelsestraff.

Arvid Horn och Sicklamålet

Den s k Sicklakonventikeln, som hölls utanför Stockholm 1723 anmäldes av kaplanen i Nacka för kyrkoherden, anmälan vidarebefordrades till konsistoriet och slutligen till justitiekanslern. Undersökningskommission med fyra lekmän och fyra präster tillsattes, av de åtta var sex pietister, bland dem prästen Hetrman Schröder. Med den sammansättningen blev de anklagade friade, med reservation från de två icke-pietistiska prästerna. Utslagsgivande blev, till följd av Arvid Horns motsatsställning till holsteinska partiet med ledaren
Josias Cederhielm, de två reservanternas ställningstagande.
bild från answers.com


I början av 1720-talet betraktades Arvid Horn som sympatisör till pietisterna. Inrikespolitiska händelser bidrog till en annan utveckling. Cederhielm var motståndare till Horn och lyckades i början kringskära hans makt. Av de båda var dock Horn den starkaste, och omkring1726-27 var han i själva verket rikets allsmäktige regent. I det läget ville han inte gynna de religiösa kretsar, som i holsteinaren Cederhielm såg sin främste man. För sina politiska planer måste han däremot ha stöd i prästeståndet, vilket var pietismens motståndare. Arvid Horn hade en ortodox kyrklighet och därmed starka sympatier inom prästeståndet.

Nästa gång: Norrländska byaböner och Nyläsarna