tisdag 5 februari 2008

Väckelser

Som uppföljning på min uppsats om Konventikelplakatets avveckling och debatten i och utanför riksdagen, vill jag ge så mycket info, faktabyggda, som möjligt om väckelser ö h t och i Sverige (Norden) i synnerhet.

För att ge en översyn och en dagsaktuell skrivning i särskilt frikyrkorörelsernas väckelserörelser och arbete, inleder jag med en direkt kopiering av vad som står i Wikipedia angående just Väckelser.



"Väckelse är en benämning på en period när de kristna församlingarna växer till. I Sverige är begreppet framför allt förknippat med folkväckelsen under 1800-talet, då fristående församlingar tillsammans med nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen banade väg för det demokratiska genombrottet.
En väckelses främsta kännetecken är att många människor upplever sig ha blivit "frälsta” (omvända) och helbrägda som resultat av den kristna förkunnelsen
och att väckelsen därigenom indirekt påverkar samhället.
Med väckelse avses vanligtvis en specifik expansiv period, ibland lokalt avgränsad, men ofta omfattande hela länder och till och med världsdelar. Väckelse bygger på en rörelse hos allmänheten, till skillnad från införande av kristen tro genom påbud från regenter.
Även under 1900-talet inföll flera perioder som betecknats som väckelseperioder. Pingströrelsens framväxt på 1910- och 1920-talen kan till exempel nämnas. Kristendomens tillväxt på många ställen i Asien, såsom i Sydkorea, där numera bland annat världens största församling återfinns[källa behövs] , är ett annat exempel.
Inom svensk kristenhet har begreppet väckelse använts främst inom frikyrkorna, men det finns också exempel på väckelser inom Svenska kyrkan, såsom den konservativa pietismen, schartauanismen, laestadianismen och Svenljunga-väckelsen. Många väckelser kan kopplas samman med enskilda predikanter, såsom Frank Mangs och väckelsen i Oslo på 1920-talet, Bertil Paulsson och väckelsen i Nässjö. Ett annat fenomen intimt sammankopplat med väckelsen var läseriet, och det var inte ovanligt att väckelsearbetet bars upp av enskilda ”meniga” kristna."



Här är många trådar och ändar som kan sammanbindas, ty så småningom har mycket skett i frikyrkorna, som bär antingen åt utbrytarhållet och isolerar vissa församlingar eller grupper, samt ekumeniska sammanslagningar som i positiv mening förenat och enat ett missionerande och evangeliskt arbete som är för Gud och inte om Gud och bredvid Gud. Detta är vad jag själv säger och är inte citerat. Jag är för ekumenik i allmänhet och samgående i väckelsearbete i synnerhet.



Wikipedia:

Teologiska aspekter

"Väckelsekristendom kan också ses som en inriktning på bibelläsning och fromhet. Den kännetecknas av en betoning på den enskildes omvändelse och vikten för den enskilde att leva ett hängivet kristet liv. Frälsningen ses inte som möjlig utan en personlig och offentligt bekänd tro. Väckelsekristendom är oftast välvilligt inställd till karismatiska fenomen, grundade i en personlig relation med Jesus.



Traditioner
Konventikeln, husförsamlingen, bönegruppen, alpha.
Väckelsemötet
Eftermöte
Botbänk
Syndares bön
Livfulla sånger
Syskonkärlek

Här kan du alltså slå på alla understrukna blåord/rödord och få kunskap om väckelsen begreppsmässigt, historiskt, socialt och till viss del andligt.

---------------------

Nya avsnitt kommer

Kristen Topplista från  Jesussajten.se

torsdag 24 januari 2008

Käll- och litteraturförteckning, ang uppsatsen "Konventikelplakatets avveckling..."

Käll- och litteraturförteckning

Tryckta källor:
Högloflige Riddarskapet och Adelns riksdagsprotokoll 1840/41, 23, 1847/48, 9, 1850/51, 9, 1653, 1,2, 1854, 8, 1857, 6, 9, 1858, 11.

Högvördiga Preste-Ståndets riksdagsprotokoll 1840, 1, 1840/41, 14:2, 1847, 1, 1848, 2, 10, 1850/51, 2, 11, 1854, 5, 1856, 1, 1857, 4, 1856/58. 7, 9.

Välloflige Borgare-Ståndets riksdagsprotokoll 1841, 7, 1847/48, 4, 1850/51, 4, 1854, 1, 1853/54, 4, 1857, 3, 5, 1856/58, 7.

Bilagor till Välloflige Borgare-Ståndets protokoll...1850/51, nr 89, 1853/54, s 442 f., s 369 f., 1856, nr 37.

Hederwärda Bonde-Ståndets riksdagsprotokoll, 1840/41, 11, 1847/48, 6, 1850/51, 6, 1853, 1, 1853/54, 5, 1857, 6, 7 1858, 9.

Bihang till samtliga riks-ståndens protokoll, 1840/41, 7:2, nr 52, 1848, 7:1, nr 81, 1850/51, 7:1, nr 59, 1853/54, 7:1, nr 34, 1856/58, 7:1, nr 46, nr 61, 10:1(Rd:s beslut) 1858 §55.

Tidningar och tidskrifter

Norrköpings Kyrko-Tidning 1:a årg. 1859, nr 1. Utgiv. C. H. Rundgren
Pietisten 17 årg. 1858, nr 2 och nr 10. Utgiv. C. O. Rosenius
Stockholm 1873.
Memoarer:
Ärkebiskop Henrik reuterdahls Memoarer Lund, 1920

Bearbetningar:

Brilioth, Y. Svensk kyrkokunskap, andra reviderade uppl. Sthlm 1946

Edén, N. Den Svenska Riksdagen Under Femhundra År
/Frihetstidens maktägande ständer/ Sthlm 1935

Gustafsson, B. Svensk kyrkohistoria Sthlm 1957

Henrikson, A. Svensk Historia II Sthlm 1963

Homquist, Hj. Handbok i svensk kyrkohistoria III Sthlm 1952

Holmquist, Hj. Tvång, Tolerans, Samverkan Lund 1929

Lodin, S. C. O. Rosenius, hans liv och gärning Sthlm 1956

Newman, E. Gemenskaps- och frihetssträvanden i svenskt
fromhetsliv 1809 - 1855. Lund 1939

Pleijel, H. Husandakten i svenskt kyrkoliv. Artikel i
Svensk Teologisk Kvartalskrift 1958 Lund 1958

Pleijel, H. Konventikelplakatets tillkomst och historiska
innebörd. /Pleijel m fl. På stugmötenas tid, -
till 100-årsminnet av konventikelplakatets
upphävande 1858/
Utgiv. A Hofgren Klippan 1958

Pleijel m fl Konventikelplakatet. /På stugmötenas tid.../
A Hofgren Klippan 1958

Rydenfeldt, S. Kristendomen i rövarhänder. Artikel i Samtid
och Framtid nr 1, 1958

Sundstedt, A. Striden om konventikelplakatet. Sthlm 1958

Westin, G. Den kristna friförsamlingen i Norden Sthlm 1956

Wisborg, S. Konventikelplakatet. /En historisk orientering
inför 100-årsminnet av dess upphävande/
Göteborg 1958

Österlin, L. Debatten om konventikelplakatets upphävande.
/Ur Pleijel m fl. På stugmötenas tid/ Klippan 1958



Kristen Topplista från  Jesussajten.se

onsdag 23 januari 2008

Bilaga: Konventikelplakatets lydelse 1726

Kungl. Maj:ts förnyade plakat och förbud angående de olovlige sammankomster, vilka uti enskilte hus till en särskild och enkannerlig Gudstjänsts förrättande anställas; samt deras straff, som där med beträdes.

Stockholm i Råd-Kammaren den 12 januari 1726.
"Vi Fredrik med Guds Nåde, Sveriges, Götes och Vendes Konung etc. Göre veterligt: Att ehuruväl igenom många hälsosamma Plakater, Stadgar och Förordningar så ock Vår egen dyra Försäkran samt Regeringsformen eftertryckligen är fastställt, att den rätta Religionen och Gudstjänsten, som är grundvalen till ett samdräktigt och varaktigt Regemente, uti oföränderlig renhet emot allt kätteri och Svärmeri bör bibehållas och försvaras, varutom genom Kungl. Påbud och Befallningar, i synnerhet av den 1 December 1713 och 8 December 1721 tydligen är förklarat, huruvida några Sammankomster till en särskild Gudstjänsts övning må vara tillåtelige;

Dock likväl måste Vi den ena tiden efter den andra med Missnöje förnimma, att sådana hälsosamma Förordningar ej skola finnas nog kraftige till att återhålla dem, som låta sig lusta att bryta och överända kasta det nyttiga ändamålet, som endast påsyftar en Ordning i Församlingen och Kristelig enhet i Läran. Vi erkänna det för en stor Guds Nåd, att vårt Konungarike för kätterske villfarande Meningar och lärosaker mot den rena Evangeliske läran allt till denna dagen varit oanfäktad och därifrån önskeligen och väl befredad, i vilket avseende det så mycket angelägnare är att i tid med allt allvar dämpa de oordningar och nyheter, som i längden alltmer sig kunde utbreda och skadelige påföljder förorsaka, och således förekomma allt det, som hela rikets och alla dess inbyggares lycka och vältrevnad i Andelig måtte skulle kunna oroa. Vi hava fördenskull av en nådelig och kristelig omsorg för en ren och oförfalskad gudstjänst och till att därvid en god ordning handhava och bibehålla med vårt Riks-Råds nåde funnit högstnödigt och nyttigt, varigenom de för detta utgångne Kungl. Förordningar om Olovliga Sammankomster således förnya och vidare förklara, som följer:

De förra Kungl. Påbuden och Förordningarne äro av det klara och tydelige innehåll, att de ingen Gudaktighets övning förbjude, som ej heller Vår Nådige tanke och Uppsåt är den att hindra, utan vilja fastmera alla våre trogne undersåtar i gemen och var och en i synnerhet där till i Nåder förmana, så att de för all ting vinnlägga sig därom, huru de måga tilltaga i Guds Nåd och Vår Herres Jesu Kristi kunskap samt att visa underdånig lydnad emot Våra hälsosamma Förordningar; till den ändan Föräldrar och husfäder måge och böra efter den Kristeliga plikten deras barn, anhöriga och tjänstefolk uti sine hus lära och undervisa samt lära och undervisa låta uti Katekesen och deras Kristendom efterfråga och förhöra, vad de kunna om Helgedagarna lärt av Predikan, dagligen med dem hålla bön, läsa uturBibelen eller några andra Gudelige och här i Vårt rike vedertagne böcker så ock ett troget inseende hava på deras leverne och dem med eget exempel till Gudaktighet föregå. Dock att de sig avhålla ifrån djupsinniga frågor och Läro-stridigheter, som för den enfaldigdom äro för höga och kunna giva anledning till någon villfarelse.
Men att uti Private och enskilte hus, Man- och Kvinnkön, gamla och unga, kända och okända, få eller flera, skola hava frihet sig att samla och tillhopa komma, allt under förevändning att bruka sin Andakt och enkannerliga Gudstjänst, den där med de vanlige Sön- och Helge-dagars Texters predikan och utläggande, böners och nya bönesätts förklarande, finns på åtskilliga ställen vara förrättad; det anse Vi varken för nyttigt eller oundgängligt utan mera såsom en skadelig nyhet, som en god Ordning i Våre Kristelige Församlingar förstörer, vilket i längden till Självsvåld, Missbruk och många farliga oredor skulle tillfälle och anledning giva, utom det till befruktande är, att mången av oförstånd och okunnighet i sin kristendom lätteligen kunde bliva till sådana irrig Meningar och Lärosatser anförd, som med den rena Evangeliska Läran ej vore överenskommande. Alltdärföre, emedan sådana Sammankomster desto mindre kunna prövas till den sanna Kristendomens utövning nödige, som Vårt Rike, Gudi lov! de stora fördelar äger, att Guds Ord hos oss rikeligen varder läst och predikat, och var och en dessutom är frihet lämnad i sine hus att bruka sin andakt; Ty finna Vi rådsamt att avskaffa och alldeles förbjuda slike Olovlige Sammankomster, så att den, som sig understår dem att hålla och tillåta, skall första gången bötaTtvåhundrade daler Silv:mt, andra Fyrahundrade daler Silv:mt eller, i mangel av böter, plikta första gången med Fjorton dagars fängelse på vatten och bröd, och andra gången med Tre veckors fängelse på vatten och bröd: Men kommer han Tredje gången igen, skall han på Tvenne år ur Riket förvisas. I lika måtto skola de, som sig till sådana Sammankomster inställa, var för sig första gången böta Fyrtio mark Silv:mt, andra gången dubbelt och tredje gången Fyradubbelt.
I det övriga, som en ganska stor fåkunnighet uti Kristendomskunskapen hos allt för många, särdeles af gemene man, förspörjes; Ty skola Prästerna efter deras Ed och Ämbetes skyldighet vara förbundne troligen sin anförtrodde Hjord att vårda och utom de vanliga katekismi förhör i kyrkan esomoftast besöka sina åhörare i deras hus eller, där sådant bekvämligen ej låter sig göra, då några hus i staden och byar på landet i sänder sammankalla, på det de med all säkerhet måge fönimma deras framsteg i Kristendomen och dem till den rätta Salighetens grund och kunskap föra. Dock må Prästerna icke utgiva några skrifteligen av dem uppsatte Kristendoms Spörsmål och svar, förr än de vederbörligen äro översedde och auktoriserade.
Och alldenstund Sön- och Helgedagar, vilka till Guds äro och Pris böra användas, och många obetänkta härtills med allehanda syndighet och ogudaktigt leverne, såsom spel och dryckenskap samt annat förargeligt väsende, i synnerhet på krogar och källare, bliva missbrukade, vilket genom de för detta utgångne Stadgar och Förordningar strängeligen är förbudit; alltså pröva Vi jämväl det vara högst nödvändigt, att en vaksam och allvarsam uppsikt däröver hålles, huru de överträdelser, som emot Kungl. Stadgan om Eder och Sabbatsbrott den 17 oktober 1687, både i Städerne och på landet förövas, hädanefter av Vederbörande Fiskaler, Uppsyningsmän och betjänte må angivas och till lagligt avdömande fortskyndas.
Och på det de till större flit att uppspana dylika förbrytelser och därvid sina ämbeten behörigen förrätta, må uppmuntras; vilja Vi dem icke allenast halvparten af dessa ovannämda utan ock av alla de övriga böter, som i Stadgan om Eder och Sabbats-brott äro utsatta, tillägga. Vi bjude och befalle fördenskull alla dem, som vederbör, i synnerhet Vår Överståthållare i Stockholm, Våra Gouverneurer och Landshövdingar, så ock Magistraten i Städerna, Befallnings-, Läns- och Fjärdingsmän på landet, att de hörsamlingen rätta sig härefter, och över denna Vår Förordning hålla en sträng hand, så att allt vad däremot sker, må oförsummeligen bliva angivet och lagligen avstraffat."
Till yttermera visso hava Vi detta med egen hand underskrivit och med Vårt Kungl. Sigill bekräfta låtit. Givit Stockholm i Råd-Kammaren den 12 januari År 1726.

F R E D R I K.

Kristen Topplista från  Jesussajten.se

Kommentarer till den nya konventikelförordningen av år 1858

Den nya konventikellagen gav präster och kyrkoråd rätt att förbjuda bönemöten, när de ansåg att de ledde till kyrklig söndring. Baptisterna anlitade då en advokat, rådman L W Henschen i Uppsala, som rådde dem att uppge att de "avfallit från den rena läran" och därför ej stod under konventikellagen utan skulle landsförvisas enligt strafflagen. Men landsförvisning gick inte längre för sig. Allt detta ledde så småningom fram till en ny religionslagstiftning och 1860 bröt den religiösa toleransen igenom i Sverige.
Ur Norrköpins Kyrko-Tidning, 1:a årgången, n:o 1, maj 1959, gör utgivaren, C H Rundgren, jämförelser med det gamla plakatet. Det nya har en bestämd fördel däri, att lagens tillämpare fått bestämda gränser för sin verksamhet. Däremot står den den förra efter vad det gäller den religiösa andan. Rundgren beklagar djupt att man i den nya lagen tagit bort förmaningen till husandakt. Om prästen skall uppmuntra eller förkasta en sammankomst blir helt beroende på prästens subjektiva uppfattning. Slutsatsen blir att många betänkligheter kan ifrågakomma, innan en präst befordrar särskilda sammankomster för andaktsövningar. Prästens ansvar, att avgöra om en predikan "anses leda till söndring i kyrkligt hänseende eller förakt för den allmänna Gudstjensten, eller eljest till undergräfwande af religionens helgd", kan bli omöjligt att bära.
Rosenius uttalar sig i Pietisten, först i nr 2 1858, med anledning av att den nya lagen aviserats, senare i nr 10 samma år, då lagen sanktionerats av konungen. Vid första tillfället påpekar Rosenius att man bör se i den nya lagen, med vilken lätthet den kan användas till förföljelse av de kristna. Lagen ger inte tillfälle till bevis, ty den säger inte, att man skall böta för sättet på vilket man talar, utan för att man "underlåter att ställa sig till efterrättelse kyrkorådets förbud" etc. Kyrkorådet behöver bara "anse", att ett tal har sådana menliga följder.
I nr 10 fäster Rosenius rubriken "Det är nu lofligt att församlas i Jesu namn!" Inför Gud, säger han, och sant upplysta samveten, har det alltid varit lovligt att göra vad kärlekslagen kräver; men nu är det också lovligt inför den borgerliga lagen och för deras samveten, som bero av den lagen.
I sin skrift `Konventikelplakatet´säger Sven Wisborg: Kanske karaktäriserade Sandberg situationen rätt vid 1856/58 års riksdag, då han förklarade: "Huru har nu den religiösa och kyrkliga ställningen inom riket gestaltat sig under de senast förflutna sex à sju åren? En olycksdigrare tid har väl svenska kyrkan icke genomgått på 2½ århundrade sedan den gamla liturgiska striden om Röda boken under Johan II:s och Katarina Jagellonias dagar".
I den nya konventikelförordningen av 1858 lägger man märke till tre ting: 1) frihet till konventiklar 2) en vidsträckt uppsiktsmyndighet för andliga och världsliga lokala myndigheter 3) förvandling av fängelse på vatten och bröd till vanligt fängelse, samt borttagande av straff för deltagande i konventikel.
Westin konstaterar, att vid riksdagen 1856/58 bröts de högkyrkligas motstånd, men inte utan kompensation, eftersom man genomdrev den nya konventikelförordningen. Förordningen blev i stort sett gällande fram till våra dagar. I den fanns ingenting som hindrade omedelbara åtal.
Baptister, metodister, frälsningsarméofficerare m fl åtalades enligt denna lag, som ändrades något 1868. En som råkade särskilt illa ut var den bekante evangelisten Fredrik Fransson, under 1880-talet.
Westin gör en kort jämförelse mellan Sverige och de tre övriga nordiska länderna och konstaterar att "historien har visat, att en anspänd och kämpande nationalism har en direkt konserverande verkan i kyrkligt avseende". Uppslutningen kring statskyrkan har varit fastare i Danmark, Norge och Finland under de sista hundra åren, än i Sverige. Orsaken skulle vara starkare stimulerad och engagerad nationalism.

Sammanfattning

Den långa och segslitna kampen om konventikelplakatets upphävande blev för konventikelfrihetsivrarna endast en halv seger, när man i en något uppgiven stämning "gick över mållinjen" 1858. Men många av dem, Sandberg inräknad, hade under de sista åren slagit av på takten i sin motionsiver, brända av de nyevangeliska ytterligheterna och dess följder, erikjanismens vådor, läsarupplopp, hetsiga angrepp i pressen på kyrkan och staten, missbrukade konventikelrättigheter osv.
Ändå vilar något av en "doktor Sandbergs ande" över hela denna frågas förlopp. I många och långa uttalanden kämpade han tappert för "den goda saken", ofta hånad och med ironi och irritation betraktad av andra inom det egna ståndet.
Det är anmärkningsvärt att prästeståndet serverade de flesta motionerna för det gamla plakatets uppfävande, trots att det var just i detta stånd man höll sig hårdast fast vid det gamla. Men ser man närmare på dessa motioner finner man att det saknas en enig linje dem emellan - att splittringen finns redan där, och kan misstänkas vara avsiktlig. Sundstedt m fl författare har just påpekat prästeståndets "förhalningstaktik". Om den var medveten måste den ha gått ut på att inte släppa det gamla förrän ett nytt "vapen" att kontrollera lekmannaverksamheten, kolportörerna och dissenters av olika slag förefanns. Föreliggande framställning bekräftar snarare att så var fallet.
Det dröjde inte heller länge, förrän den nya konventikellagen kom att tillämpas, till och med i mycket större utsträckning än det gamla plakatet, säger Sundstedt, särskilt i övre Norrland. Och Sundstedt refererar docent Allan Sandevalls avhandling om Separatismen i övre Norrland efter 1855, och citerar: "Aldrig tidigare i norrlandsläseriets historia hade ingripandena mot läsarnas sammankomster haft tillnärmelsevis samma omfattning som under åren närmast efter upphävandet av 1726 års konventikelplakat".
------------------------------
Här är min uppsats slut, men åtföljes av bilagor, dels texten i 1726 års konventikelplakat, dels Käll- och litteraturförteckning - vilket allt kommer i nästa och sista avsnittet

Lennart Pernestrand

Kristen Topplista från  Jesussajten.se

tisdag 22 januari 2008

Debatt och beslut

Prästeståndet diskuterade den 3 februari 1858 lagutskottets nya betänkande, nr 61. Prosten Melander, som tidigare yrkat på upphävande av plakat utan egentlig myndighetskontroll, hade nu ändrat mening. Men han ville ha en ändring i utskottsförslagets text - "...ankomme på Kyrko-rådet" till "tillkomme det Kyrko-rådet", eftersom kyrkorådet skulle vara inte bara berättigat utan förpliktigat att ingripa.
Prosten Sandberg påpekar hur han som ett av målen under sin riksdagsmannaverksamhet strävat efter att få 1726 års plakat upphävt. Men han hade, liksom Melander, från att tidigare ha talat för ett absolut avskaffande, något ändrat inställning. Konventiklarna var inte numera, vad de var förr. Nu uppträdde fördärvliga element.
Prästeståndet godkände lagutskottets förslag till ny konventikellag.
Man var inom prästeståndet i allmänhet och i huvudsak nöjd med den nya konventikellagen. "De ortodoxa hade nått sitt mål: ett modernare och effektivare maktmedel i kampen mot de andliga rörelser, som splittrade kyrkans enhet", säger Sundstedt.
Bondeståndet behandlade ärendet samma dag. Det rådde delade meningar om kyrkorådets inblandning i konventikelverksamheten. En av opponenterna var herr Ödman, Uppsala län. Han ansåg förslaget "långt ifrån tillfredsställande" och menade att utskottet frångått sina förr uttalade liberala åsikter. Ödman föreslog istället att ståndet skulle antaga, det som stadgats i den kungl. propositionen § 6. Till detta anslöt sig flera talare, men utskottets betänkande blev efter votering bifallet med 34 röster mot 30. Majoriteten var knappare här än i de andra stånden.
4 februari behandlade man på riddarhuset författningsförslaget om frihet för svenska kyrkans medlemmar att komma samman till gemensamma andaktsövningar. Herr P R Tersmeden höll fast vid Kungl. Maj:ts förslag § 6 och föreslog avslag. Hans invändningar gällde kyrkorådets maktroll.
Greve E Sparre trodde att förslaget motsvarade vad man önskade såväl inom som utom ständerna, och biföll det. Friherre J A Posse reagerade i bötesfrågan. Böterna borde enligt hans mening gå till församlingens fattiga och inte till åklagare dessutom, då en sådan "vinningslystnad" kunde bidra till att man alltför gärna och ofta ingrep. I övrigt yrkade han bifall.
Förre redaktören av Aftonbladet, Lars Johan Hierta, instämde i princip med Tersmeden vad det gällde kyrkorådets myndighetsroll. Han föreslår borttagandet av ordet "enskild" i meningen som börjar med "Ej eller må vid religions-öfning" etc. Han anser ordet "husandakt" vara nog - det kan annars uppstå tvetydighet.
Mot Hierta och för kyrkorådets föreslagna ställning talade herr Carl Printzensköld, som menade, att i kyrkorådet sitter kunniga och rättänkande människor, som ej exempelvis låter sig förledas av Aftonbladets eller andras läror. De handlar på egen övertygelse.
Herr C Ch Estenberg kritiserar författningsförslaget hårt och kräver full lekmannafrihet.
Lagutskottets förslag antogs på riddarhuset angående konventikellagen, utan att något ändrades. Bifallet var övervägande och de av vissa ledamöter föreslagna ändringarna i texten lämnades utan avseende.
Estenberg var, säger Sundstedt, klarsynt nog att inse att det av det nya förslaget skulle bli ett för de andliga rörelserna förkvävande konventikelplakat.
Borgarståndet, slutligen, hade sin debatt den 6 februari. L W Henschen ansåg förslaget i konventikelavsnittet "helt och hållet misslyckadt och ökar svårligen presterskapets makt, hvilken istället borde förminskas". Herr Bodell godkänner inte lagutskottets förslag utan yrkar avslag. Herr Hasselrot, som deltagit i utskottsarbetet, godkände däremot förslaget. Han hade helst sett att den kungl. prop. gått igenom, men när den föll, valde man detta förslag, "emedan i annat fall den personliga säkerheten skulle blifva bortkastad".
Liksom de tre föregående stånden godkände även borgarståndet lagutskottets förslag. Voteringen gav 24 röster mot 10 till resultat.

Riksdagsbeslutet
Med exakt samma lydelse som lagutskottets i betänkande nr 61 beträffande ny konventikellag beslutade riksdagen. Utgick som lag 26 oktober 1858.
------------------------
Nästa gång: Kommentarer till den nya konventikelförordningen av år 1858

Kristen Topplista från  Jesussajten.se

Lagutskottets nya utlåtande

Lagutskottet kom så, med anledning av ståndens anmärkningar, med ett nytt utlåtande av den 20 januari 1858. Beträffande konventiklar blev förslaget nu följande:

"Med upphäfvande af Kongl. Plakatet emot särskilda religionssammankomster den 12 januari 1726 samt hvad för öfrigt i detta ämne finnes stadgadt, förordnas som följer:

Medlemmar af den Evangeliskt-Lutherska kyrkan vare ej förment att sammankomma till gemensamma andaktsöfningar, utan vederbörande Presterskaps omedelbara ledning; dock må sådan sammankomst ej, utan särskildt tillstånd, ega rum å tid, då allmän gudstjenst i församlingen förrättas Ej eller må vid religioonsöfning, som ej är att hänföra till enskild husandakt, tillträde vägras Presterskap, medlem af dess kyrkoråd, eller den offentliga myndigheten i orten, hvilken sistnämnde myndighet, i händelse af inträffad olaglighet eller oordning, eger att, der så nödigt anses, sammankomsten upplösa. Uppträder någon, som ej är prest eller enligt Kyrkolagen berättigad att offentligen predika vid dylik sammankomst såsom lärare med andliga föredrag, som anses leda till söndring i kyrkligt hänseende eller förakt för den allmänna gudstjensten eller eljest till undergräfvande af religionens helgd, ankomme på Kyrko-rådet att honom förbjuda att i berörde egenskap inom församlingen vidare uppträda.

Hvar som föranstaltar så beskaffad sammankomst, hvarom nu sagdt är, å tid, då den ej hållas må, eller å sådan tid dertill upplåter hus eller underlåter att ställa sig till efterrättelse Kyrko-råds förbud mot utöfvande av lärare-verksamhet, böte från och med femtio till och med tre hundra Riksdaler Riksmynt, till tväskiftes emellan åklagaren och församlingens fattige. Saknar den bötfällde tillgång till böterna, skola de förvandlas till fängelse efter samma grunder, som gällde för förvandling af böter enligt Utsöknings-Balken".

Av utskottets uttalande som föregår ovanstående förslag framgår det tydligt, att förslaget kommit från bondeståndet. Man säger, att man ej kunnat undgå att fästa uppmärksamhet vid det inom bondeståndet framställda och där allmänt godkända förslaget. Med anledning härav hade lagutskottets "förut yttrade åsikt i förevarande fråga måst vika för den inom representationen öfvervägande meningen".

Reservanter inom utskottet var bl a domprost Björling, prosten Ljungdahl och prosten Millén, vilka ansåg att denna nya lag skulle medföra samma olägenheter som 1726 års, särskilt beträffande straffbestämmelserna, där Björling och hans medreservanter istället föreslår sockenförvisning. Detta förslag hade egentligen diskuterats under 18 riksdagar i 34 års tid, och förhalats alltsedan kyrkolagskommittén började sitt arbete 1824.

--------------------------

Nästa gång: Debatt och beslut.


Kristen Topplista från  Jesussajten.se

söndag 20 januari 2008

Avgörande riksdagen 1856/58. Debatt.

Den stadga, som 1858 slutligen ersatte konventikelplakatet, blev i hög grad präglad av kyrkans intresse att hålla lekmannaförkunnelsen under kontroll. Det var den omfattande, organiserade kolportörsverksamheten man tänkte på. Evangeliska Fosterlandsstiftelsen hade under sitt första år, 1856/57 fyrtiotvå anställda kolportörer.

Oscar I tog själv upp konventikelfrågan i sitt trontal 23 oktober 1856, hans sista riksdag. I talet utlovades bestämt en proposition om konventikel- och religionsfrihet. Där sades bl a att de lagbud, som hindrade religionsfrihet och fri andaktsövning, borde försvinna. Allmänna lagen skulle stå i närmare överensstämmelse med syftningen i grundlagens § 16.

Ärkebiskopen Reuterdahl, liksom dåvarande ecklesiastikministern L A Anjou, reagerade häftigt mot kungens i trontalet framförda egna övertygelse och förslag. Reuterdahl säger i "Svensk Kyrkotidning" bl a "att ett sådant förslag f r å n d e t h å l l e t aldrig mer må återkomma". Han säger vidare, att söndring och förstörelse kommer av sig själv, utan att de behöver utgå från den, som skall sammanhålla och bevara.

Nyutnämnde justitiestatsministern C A Günther däremot tillhörde det liberala partiet och delade kungens uppfattning.

Motionerna gällande konventikelplakatets avskaffande, vilka remitterades till lagutskottet, var friherre B A Leijonhufvuds, adeln, biskop J H Thomanders och prosten A Sandbergs, prästeståndet, samt herr J A Bodells, borgarståndet. I lagutskottets betänkande av den 2 oktober 1857 är samtliga dessa behandlade under rubriken "Om friheten inom den svenska kyrkan". Föreslår så lagutskottet i sitt betänkande att Rikets ständer måtte besluta "B) En författning hvarigenom Kongl. Plakatet den 12 januari 1726 emot särskilda religionssammankomster, jemte öfriga i samma ämne meddelade föreskrifter, varda till all kraft och verkan upphäfna".

Den länge och med spänning väntade kungl. propositionen om utvidgad religionsfrihet lades fram för ständerna under riksdagen 1856/58, vilket gör riksdagen kyrkopolitiskt särskilt betydelsefull. Fejden om konventikelplakatet kom att sluta med att de ortodoxa fick ett nytt maktmedel i striden mot de andliga rörelserna. Propositionen avsåg utvidgad religionsfrihet: landsförvisningsstraffet, lagen om förlust av arvsrätt för den som avfaller till annan religion, samt konventikelplakatet skulle upphävas. Plakatets avskaffande hade alltså sammankopplats med fråga om utvidgad religionsfrihet. Propositionen avsåg ej ett villkorslöst upphävande av konventikelplakatet. Det var de båda bestämmelser som avsåg prästers och myndighets rätt att närvara vid och rätt att upplösa konventikel, samt den med böter belagda handlingen att hålla sammankomst under gudstjänsttid utan särskilt tillstånd, som inskränkte friheten.

I riddarhuset behandlades den kungl. propositionen 18 juni 1857 och det slutade med att man remitterade den och yttrandena med anledning av den till lagutskottet. I den långa debatten uppehöll man sig mest vid religionsfrihetsfrågor i vidaste bemärkelse och undvek tämligen sorgfälligt propositionens § 6, konventikelparagrafen. Ser man till ståndets kritik av propositionen i dess helhet, i vilket ju konventikelparagrafen var en integrerad del, visade man sig till stor del vara negativt inställd till den, ex kammarherre Nils Tersmeden, hovpredikanten Casper Wolrath Tham m fl. Nils Tersmeden menade bl a att skillnaden mellan den gamla och den nya lagen är, att den förra bygger på stark förening stat - kyrka, medan den föreslagna tycks betyda förnekande av denna grundsats. Tham kan ej se vare sig motiven eller anledningarna till förslaget, utan önskar att de konungens rådgivare, som fanns inom ståndet gjorde ett förklarande uttalande. Han granskade därefter lagförslaget paragraf efter paragraf (dock ej § 6). Han gjorde det mycket detaljerat och ordrikt. Beträffande § 2 häpnar Tham inför, att om någon av statskyrkans präster "beträdes med utspridande av villfarande lärosats, så skall han genast lagföras och förbjudas att utöfva embetet; men om t ex en baptist reser omkring i landet och uppväcker förargelse genom irrlärors predikande, så kan han icke genast åtkommas, utan Justitie-Kanslern skall först underrättas om saken, och sedermera beror det på denna embetsmans pröfning, huruvida åtal skall anställas eller icke".

Bruksägaren P R Tersmeden, friherre Thure cederström, friherre Stephan Creutz, samt friherre Lars Hierta hörde till dem som prisade den kungliga propositionen, även om den sistnämnde hade en del anmärkningar att göra. Debatten avslutades med att propositionen och de i ärendet avgivna yttrandena remitterades till lagutskottet.

Starkast motstånd mötte den kungl. propositionen inom prästeståndet. 18 juni 1857 togs den upp till debatt, varvid bl a biskop Thomander yttrade sig över § 6, konventikelparagrafen. Han sade, att det talades om "rättigheten" att samlas till andaktsövningar, en term, som han ej ansåg skulle använts, inte så mycket på grund av egna utan andras uttalade betänkligheter. Han riktade till lagutskottet en anhållan, att det vid granskningen av hans egen motion i samma ärende måtte iaktta vad han i det avseendet anmärkt.

Propositionen remitterades till lagutskottet, men togs den 22 juni åter upp till diskussion. Prosten Lagergren instämde med Thomander, men ville tillägga, att han ansåg konventikelparagrafen vara ett ämne för sig. Den hade inget eller ringa sammanhang med det övriga. Doktor Sandberg visade sig vara tillfullo nöjd med § 6 i kungl. propositionen, ty där kungöres "en fri och obehindrad rättighet för Svenska Kyrkans medlemmar att äfven utom den allmänna gudstjensten sammankomma till gemensamma andaktsöfningar, så vidt dervid icke något företages, som strider emot lag och sedlighet eller störer allmän ordning". Han slutar sitt långa anförande sålunda: "Slutligen får jag bedja om ursäkt för min vanliga vidlyftighet".

I borgarståndets motsvarande debatt 22 juni håller religionsfrihetsivraren L W Henschen ett långt och inträngande tal, men nämner ingenting om § 6. Det var för övrigt ingen av de följande talarna, som yttrade sig över den paragrafen. Propositionen remitterades tillsammans med yttrandena till lagutskottet.

I de många yttranden som gjordes i bondeståndet 10 juli, berörde endast en talare, Olof Larsson, Gävleborgs län, § 6. Han ansåg konventikelplakatet borde upphävas eftersom det stod i strid med vår upplysta tids åsikter, och att det syntes honom orätt förbjuda religiösa sammankomster. Propositionen remitterades till lagutskottet.

Den kungl. propositionen, samt de olika motionerna angående konventikelplakatets upphävande, behandlades samtidigt av lagutskottet, varvid de senare, samt § 6 i prop. ingick i en särskild avdelning. Sandbergs motion var indelad i fem moment, varvid det fjärde innebar förbud för lutherska kristna att komma tillsammans i enskilda hus, för andaktsövningar med bibeln och lutherska kyrkans renläriga böcker.

Sandberg menade vidare, att ju mer det kunde ordnas att kyrkans vigda präster kunde tillfredsställa folkets andliga behov och umgås med kärlek och tålamod med oliktänkande, desto mindre skulle lekmannaverksamheten behövas, och då skulle såväl sakramentallagar som konventikelplakat bli helt överflödiga.

I biskop Thomanders motion `Författning´lyder en av de 3 paragraferna: "Hänsigten till de olika övertygelserna rörande conventiklars tillåtlighet och värde i och för sig erfordrar, att ingen sats, som uttrycker den ena eller andra meningen, intages i lagtexten, utan bör denna inskränka sig till sådant hvarom de tvistande utan uppoffring av sina grundåsigter kunna sig förena, under förutsättning af samtliga conventikel-författningars upphörande".

Ett memorial av herr J Bodell, borgarståndet, av den 15 nov 1856, innehåller bl a en anhållan om upphävande av konventikelplakatet och sakramentallagen.
I utskottsbetänkandet föregås det egna förslaget av kommentarer till motionerna och § 6 i kungl. prop. Man säger bl a att det inte längre är fråga om plakatets innehåll, utan om sättet för dess upphävande. Enl §6 i Kungl. Maj:ts Nådiga förslag, med tillslutning av motionären Leijonhufvud, skulle den nya lagen bestämma gränser för en konventikelfrihet med prästers och myndigheters rättighet att närvara, kontrollera och i förekommande fall upplösa sammankomsterna.
Biskop Thomander vill främst förekomma lekmannaverksamhetens vådliga utsträckning. Utskottet anser dock att det ovan påtalade är självklara saker som ej bör i lag formuleras. Prästerskapet har exempelvis en självklar rätt att bevista enskilda religionsövningar, det ingår i deras ämbete. Reglementerande i frågor av denna art anser utskottet mera skadar än gagnar.
Det märkliga i utskottets egna förslag är, att plakatet skulle upphävas utan att ny lag ersatte den.
Reservationer fogades till lagutskottets betänkande. Domprosten Björling, Västerås, avvisade det - ville istället ha en effektiv kontroll över konventikelverksamheten. Biskop Annerstedt, prosten Ljungdahl och professor Bring reserverade sig gemensamt, varvid den sistnämnde förde ordet, yrkande på ungefär samma tillägg som Björling, en lag till skydd mot "sådana sjelfkallade ledare, som tid efter annan besöka landsbygden, för att der uppväcka oro och sprida villfarelser".
Sundstedt påpekar att de meningsbrytningar, som lagutskottet påtalar, kom att dominera debatterna inom de olika stånden. Han säger vidare att adeln anmärkt på prästeståndets taktik beträffande de nya kyrkolagsförslagen, att det tillämpade det gamla ordspråket: "Den som vinner tid, vinner allt". Alltså ett förhalande av slutligt avgörande, som kännetecknat debatterna i såväl riksdagar, som det nu kom att bli 1857.
Debatten inleddes i prästeståndet 31 oktober 1857 av vice talmannen biskop Annerstedt (talman i denna riksdag var ärkebiskop Reuterdahl), som, liksom i sin reservation, anmärkte att det skulle bli svårare för kyrkan att utöva den rätta själavården, om man följde utskottsförslaget. Prosten Lagergren uttalar oro över kolportörsverksamheten och önskar återremiss beträffande litt. B) i utskottets förslag, med samma syftning som domprosten Björling i utskottet lämnade reservation. Doktor Säve yrkar avslag på den kungl. prop. i dess helhet och vill i stället för utskottets litt. B) sätta en föreskrift i likhet med biskop Thomanders motion. Han menar att konventiklar ofta är motsatsen av vad de borde vara.
Kontraktsprost Esaias M Tegnér (ej att förväxla med framlidne biskop Tegnér) instämmer i domprosten Björlings reservationsförslag. Utskottsreservanten prosten Ljungdahl säger att han visserligen ej tillhört pluraliteten för litt. B), men ej kunnat lämna sin röst för § 6 i kungl. prop., eftersom prästeståndet då ej skulle ha framgång i sina försök att använda kyrkliga medel mot otillbörligt utnyttjande av ledarrättigheten för andliga sammankomster. Ljungdahl anhåller om återremiss av litt. B). Ptrosten Anders Melander yttrade, att han vid 1848, 1851 och 1854 års riksdagar hade röstat för fullständigt avskaffande av konventikelplakatet, men att han nu, 1857, ansåg att så mycken söndring och villfarelse av baptistisk och mormonistisk art uppstått, att han ifrågasatte om det verkligen var lämpligt med fullkomligt upphävande, i synnerhet som utvidgad allmän religionsfrihet föreslås. Melander vill att något sättes i stället, om plakatet upphäves, och ansluter sig närmast till Thomanders förslag. I samma anda yttrade sig åtskilliga talare. Biskop K E Fahlcrantz, Västerås, yrkar även han på återremiss av litt. B) och hoppas att utskottet måtte komma därhän att beslut som kunde bidra till förebyggande av farorna med kolportörer och "extra-predikanter" kunde fattas.
Sundstedt säger: "Härmed hade biskop Fahlcrantz uttryckt de ortodoxas innersta avsikt: ett nytt konventikelplakat, som var bättre anpassat till de nuvarande förhållandena och som snabbt kunde tillämpas".
Kontraktsprosten J M Almquist, Växjö, vill ha bestämda lekmannavillkor uppställda. han yttrade bl a: "...man borde väl ej längre lemna fritt åt hvarjehanda vinkelpredikanter och sectmakare att oroa och agitera församlingarne, isynnerhet då man hör att sådane skrifter kunna colporteras, som, utgångna från ett visst tryckeri här i staden, innehålla fräcka beskyllningar och de gemenaste skändligheter emot Kyrkan och dess tjenare. Med de liberala tendenser, jag anses ega, vill jag dock inte kasta Kyrka och dess lära på gatan att nedsmutsas".
Efter domprosten Björling, professor Bring och hovpredikanten J Nordlund, framträdde så doktor Sandberg, som liknade det gamla konventikelplakatet vid en fågelskrämma, som ingen längre bryr sig om. Att uppliva det gamla plakatet genom en ny lagstiftning, syntes honom inte längre tidsenligt.
Prästeståndet avslutade diskussionen och återremitterade utskottets under litt. B) framställda förslag.
I riddarhuset visar adelns yttranden 31 oktober en stark benägenhet att bifalla kungl. prop. och avstyrka betänkandet, men vid votering angående nämnda proposition bifaller dock adeln utskottets tillstyrkande, att ej denna prop. må bifallas. Rösterna fördelade sig 137 - 78.
Till de, som velat bifalla kungl. prop.:s förslag hörde bl a friherre Cederström, herr P R Tersmeden, herr E H Carleson och med viss tvekan Lars Hierta. Tersmeden, Aftonbladets medarbetare, anförde bl a att det enda stånd som förkastade 1726 års plakat, när det infördes, var adeln, men med de tre övrigas beslut blev det lag.
Till motståndarna mot det kungl. förslaget hörde bl a herr Cederschiöld, greve E Sparre, herr Carlheim-Gyllenskjöld och herr Wolrath Tham.
4 november fortsatte adelns granskning av lagutskottets betänkande. I den diskussion, som här närmast gällde utskottsförslaget litt. B), skall här bara nämnas Jonas Alströmers yrkande på bifall till lagutskottets förslag att upphäva plakatet utan ny lag i dess ställe.
Adeln beslöt återremiss av nämnda utskottsförslag.
I borgarståndet 31 oktober hade rådman Henschen störst inflytande och hans åsikter delades av flera ståndsledamöter. Han och flera med honom hänvisade till § 16 i 1809 Rf. Efter flera diskussionsinlägg bifölls Kungl Maj:ts förslag till förordning med 34 röster mot 11.
Bondeståndets debatt samma dag inleddes av Ola Månsson, som inte sade sig gilla vare sig Kungl. Maj:ts förslag eller lagutskottets i betänkandet. Han hade ett eget förslag angående konventiklar, som gick ut på, att med avskaffande av nuvarande plakat, man finge en förordning, som skulle "drabba de egentligen brottslige, nemligen kolportörerna".
Detta förslag användes, säger Sundstedt, tydligen som underlag till lagutskottets utlåtande nr 61, på vilken grund Kungl Maj:ts författning om den nya konventikellagen utfärdades 1858.
Peter Jönsson i Träslanda understödde Ola månssons förslag, fastän han tidigare haft en radikalare uppfattning i syftning att få bort konventikelplakatet.
Bondeståndet återremitterade lagutskottets förslag litt. B) angående konventikelfrihet, med åtföljande av ståndsprotokollets anmärkningar, innehållande bl a Ola Månssons förslag.
------------------------------------
Nästa gång : Lagutskottets nya utlåtande. Debatt.

Kristen Topplista från  Jesussajten.se